Om

Cai Svensson är fil dr och lektor. Han har publicerat en rad dikt- och aforismsamlingar samt verk om litteratur, kommunikation och litterärt skapande. Han har även i tidigare verk utnyttjat fragmentet som medel, t ex i ”Nog var det så” där han utforskar sin barndom. Författaren är dessutom verksam som debattör och driver ett antal sajter och bloggar på nätet.

Presentation

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Reklamfri blogg!
Skapa en egen blogg utan krångel eller teknisk kunskap.
Skapa bloggen nu!

Ladda ner mina böcker till kampanjpris!

Mitt i värmeböljan och coronapandemin har jag lyckats behålla min produktivitet. Till mina övriga skrivprojekt har jag numera lagt digitalisering av mina tidigare analoga böcker. 

Så nu föreligger även mina tre senaste böcker i e-boksupplaga. Du kan köpa dem i valfri nätbokhandel nära dig. Några veckor framår kan du dessutom ladda ner dem till ett riktigt fördelaktigt kampanjpris. Det vill du väl inte missa?

Mitt karantänprojekt

För att värna om en nära anhörig har jag nu att mig i en frivillig karantän, för att inte drabbas av smitta. Som många andra skribenter och övriga kreativa människor har jag snabbt kunna konstatera att karantänen inte inneburit något revolutionerande nytt i mitt liv. I princip sitter jag i karantän under alla intensiva skrivperioder.

Det projekt som upptar den mesta av min karantäntid framgår av följande preliminära bokomslag:

 

Vad boken är avsedd att handla om framgår av nedanstående innehållsförteckning. Den som läst mina två senaste verk ser nog en linje från dessa fram till det nu pågående projektet. Dock kommer det nuvarande projektet att vara betydligt mer personligt.

Mitt mål är att projektet skall vara avslutat till årsskiftet. Allt beror på utvecklingen av coronakrisen. Är det inte ironiskt att en bok om människans grundläggande och ofrånkomliga frihet skrivs i karantän? De tre första kapitlen är i stort klara.


Mitt opus magnum nu ute!

Mitt hittills viktigaste arbete finns nu publicerat på GML Förlag. Humanism 3.0. Mellan naturalism och religion är ett försök att blåsa liv i humanismen som livsåskådning  att förslå en moderniserad variant för vår tid. Den behandlar främst hoten mot människans väl, värde och värdighet.  

Under de senaste decennierna har en rad avgörande historiska skeenden och händelser satt sina avtryck. Berlin-murens fall, klimatkrisen, it-revolutionen, globaliseringen och flyktingströmmarna är sådana faktorer som en humanism 3.0 har att förhålla sig till. Samtidigt måste klassiska humanistiska värden som människans värdighet, bildning och väl fortsatt värnas. Den nuvarande smala och inskränkta sekulära strömningen kräver en viss utvidgning och en ny balans mellan olika inslag. Det är huvudsyftet med denna bok att föreslå hur detta skall gå till. 

Men det finns andra mer substantiella hot mot humanitetskulturen. Det senaste halvseklets tilltagande materialism och konsumism har försvagat de andliga och kulturella värdenas roll i människors liv. En liknande effekt har den rådande vetenskapssynen haft. Utvecklingen har därför resulterat i ett andligt tomrum, en livsåskådningsmässig vilsenhet. Människan reduceras inte sällan till ”bara ett djur” eller t o m till enkla fysikaliska och kemiska processer. Men en ny mer humanistisk, alternativ vetenskapssyn har sedan länge börjat växa fram, en syn som är mer holistisk, dynamisk och som tar sin utgångspunkt i människans direkta upplevelse av sin livsvärld. Den inger hopp. 

I Humanism 3.0 lyfts stora gestalter fram som tagit de grundläggande livsfrågorna på fullaste allvar och som med sina tankar bekämpat olika hot mot fundamentala humanistiska värden. Förhoppningsvis ger boken dig som läsare inspiration till att påbörja dina egna andliga resor, till att upptäcka humanismen som en relevant och oundgänglig livshållning för vår tid. Köp den här >>  

Ett kärleksbarn är fött!

Den här boken vill inspirera dig att skriva ner dina egna minnen av din ungdoms musik,  mode  och de­ batt. "Den  här boken är ett kärleksbarn avlat i hängmat­tan.  Den har skapats under rent lustfyllda omständighe­ter, oplanerat och utan kall beräkning."

Författaren  redovisar drygt 200 minnesfragment från sin ung­domstid i Linköping. Han har velat fånga vardagen ute i bo­stadsområdena  och på skolorna. Tiden präglades av omväl­vande händelser som radikalt förändrade synen på ungdomars liv och på samhället  och politiken i stort. Men det som främst intresserade ungdomar var förstås den nya musiken och det nya modet.

Minnesfragmenten rymmer  hela  vidden  av rent  komiska förhållanden, små glädjeämnen  och irritationsmoment i var­dagen samt djupaste tragik. De mer livsavgörande fragmenten berör det ofattbara att inte endast dyrkade idoler utan även klasskamrater (!) ibland gick bort i drogmissbruk och olyckor.

Visst minns jag inbjuder läsaren att göra egna tolkningar av fragmenten  och  den  eventuella  helhet  de  kan skapa. Dess­utom är det författarens  förhoppning att fler vittnen från  ti­den börjar utforska sina egna minnen. Läs mer >>


Nu kommer min nya bok! Min viktigaste!

Den här boken handlar om människans existentiella vandring under stjärnhimlen 


Vi har nu färdats två decennier in i det nya millenniet. Var 1900-talet ett exceptionellt krigiskt och blodbesudlat århundrade, så har det nya millenniet näppeligen inletts mer hoppingivande. Krig, terror och attentat har med plågsam tydlighet indikerat att människovärdet, respekten för individen, inte höjt sig nämnvärt ovan nollpunkten efter andra världskriget. Diskussionen om abort, dödshjälp, stamcellsforskning, genmanipulation etc har även den utsatt humanismens grundläggande ståndpunkter om människans värde och värdighet för ständigt nya prövningar och hot. Också vår vardagliga mänskliga samfärdsel är hotad. Andan riskerar att förråas, trösklar sänkas, spärrar förslappas. Det bjuds vi redan alltför många och tragiska exempel på i mediernas dagliga nyhetsrapportering.

Det bedrivs tvivelaktig naturvetenskaplig forskning om människan som riskerar att tjäna som ett moraliskt och ideologiskt rättfärdigande för moderna samhällen att vara själviska. Man följer ju bara ”naturen” som forskningen menar sig ha påvisat och ursäktar därigenom olämpligt uppförande som leder till negativa konsekvenser för det framtida mänskliga samhället. 

Att i den offentliga debatten på olika sätt ge uttryck för åsikten att ”människan är bara ett djur bland andra” innebär onekligen att man krattar manegen för dessa ständiga hot mot människans värdighet.

Personligen har jag aldrig sett på mig själv som ett djur. Jag reagerar starkt och instinktivt mot varje påstående med innebörden ”människan är bara ett djur bland andra”. Att därför mer eller mindre dagligen möta människor, ofta välutbildade, som finner denna min hållning närmast komisk är givetvis högst frustrerande. Dock tror jag mig ana var denna tendens att reducera människan har sin upprinnelse. Och det är ett bekymmer som jag går i närkamp med redan i bokens

Vi lever i en hektisk tid med info-stress och ständig uppkoppling till sociala medier. Egentid för att begrunda vad det innebär att vara människa och vilken plats människan har i universum tycks bli alltmer sällsynt. I stället är vi upptagna av sådant som djupast sett är betydelselöst. I den här boken lyfts stora gestalter fram som tagit dessa grundläggande livsfrågor på fullaste allvar och som med sina tankar bekämpat olika hot mot fundamentala humanistiska värden. Förhoppningsvis ger boken dig som läsare inspiration till att påbörja sina egna andliga resor.     

För vad händer egentligen med dig om du ser dig som ett djur? Det är en oroande fråga som den här boken försöker besvara. Efter läsningen kommer du inte att se på dig själv på samma sätt som tidigare.


Köp boken där böcker säljs! Eller direkt från GML Förlag! >>

Igång igen efter sprängningen!

Det rikskända sprängdådet på Ådalagatan i Linköping för en månad sedan innebar ett uppehåll i min kreativa process. Dådet drabbade inte mig personligen men mina anhöriga. Jag har därför fått ställa upp och stötta på olika sätt. Dessutom påverkade det nesliga brottet min sinnesstämning och splittrade min uppmärksamhet på ett mindre produktivt sätt.

Men nu har vi kunnat bearbeta det inträffade någorlunda fruktbart, så mitt skapande har långsamt tagit fart igen. För tillfället jobbar jag vidare på tre olika projekt:

1. En essäbok i fem delar där varje del illustrerar en aspekt av huvudtemat. Jag föredrar att vara återhållsam om det närmare innehållet i boken, men så mycket kan jag avslöja som att det rör sig om stora viktiga frågor, t ex "Vad innebär det att vara människa?" och "Vilken är människans plats i universum?" Lite högtidligt skulle man kunna uttrycka saken så att boken blir mitt andliga testamente. Jag summerar ett livs tänkande kring livsåskådningsmässiga och existentiella frågeställningar. Fyra av de fem delarna är preliminärt klara.

2. En aforistikbok i Lichtenbergs anda, dvs en "kladdbok". Det blir min tredje samling av kortare reflektioner, denna gång från perioden 2012-2019. Där har jag noterat infall om högt och lågt, väsentligt och oväsentligt. Allt är kronologiskt ordnat men försett med ett register och en ordlista. Bokens tänkta titel behåller jag för mig själv tills vidare. Jag är ensam om titeln på såväl svenska som engelska. Det har jag kunnat försäkra mig om med hjälp av nätets sökmotorer. Samlingen består för tillfället av c a 400 aforismer. Kanske blir det några till.

3. En diktsamling som fortsätter min modernistiska resa som en fortsättning på förra samlingen "Alla andra är zombies". Här försöker jag med ett starkt bild- och känslospråk förhålla mig till tidstypiska fenomen och avarter och även uttrycka djupare filosofiska och existentiella problem. Också rent personliga förhållanden får givetvis interfoliera och förstärka de dominerande temana. 13 av beräknade 39 dikter är klara att ingå samlingen.

Jag kommer att ge lite smakprov ur de tre projekten framöver.

Erfarenheten av explosionen i mina anhörigas närhet kommer jag antagligen kunna omvandla till kreativ energi och utvinna något positivt av, i samtliga tre pågående projekt.


Nu är min nya fotobok klar!

Den här boken – i Linköping. Människor, miljöer, mysterier – har jag gett ut för att dela med mig av mina intryck av min hemstad. Jag hoppas att människor ska börja reflektera över sin egen förankring lokalt och historiskt. Mina bilder kan då möjligen resultera i en mix av igenkännandets glädje, nostalgi, förvåning och lätt obehag.


Bilderna har tillkommit under en fyrtioårsperiod från slutet av 1970-talet och fram till idag. Tyngdpunkten i urvalet ligger på de senaste två decennierna. Motiven har jag alltså funnit under mitt regelbundna flanerande i mina hemtrakter.


Under arbetet med boken visade det sig att bilderna tematiskt uttrycker såväl tradition som förnyelse. Under senare år har gatubilden kommit att domineras av mobilanvändare, joggare och hundar. Andelen pensionärer och mångkulturella inslag tycks även ha ökat, liksom antalet människor i utanförskap, t ex tiggare. Också vandalism och nerskräpning förefaller ha tilltagit. Dock har Linköping behållit sin prägel av handels- och utbildningsstad med livlig affärsverksamhet och torghandel interfolierad med studentikosa upptåg. Även stadens karaktär av ”trädgårdsstad” med låg bebyggelse har i stort bestått, med endast vissa sällsynta undantag.


Jag har inte haft någon ambition att vara vetenskapligt dokumentär och gör heller inte anspråk på att vara uttömmande i min skildring av Linköping. Dessutom har jag avhållit mig från att ge mer utförliga kommentarer till bilderna. Det är min förhoppning att betraktaren gör sina egna tolkningar men kanske även i viss mån delar mina upplevelser av vad som fångats i bild.  Läs mera >>


Får man vidareutveckla haikuformen?

Klassisk japansk diktning är just klassisk i den meningen att den handlar om ”regeltvång”, bestämda normer för vad som är vackert och lämpligt i diktsammanhang, såväl formellt som innehållsligt. Därmed rör det sig lika mycket om ”verssmide” och ”hantverk” som om konstnärligt skapande.


Detta kan ju tyckas otillfredsställande, särskilt för unga poeter som skall erövra världen med sina nyskapande alster. Ser vi närmare på vissa sajter, såväl svenska som andra, så blir detta tydligt. En del skribenter deklarerar helt sonika att de ”struntar i reglerna”. Men då uppkommer det fenomenet att de knappast kan sägas skriva haiku längre. Inget fel i det. Vi har väl alla rätt att uttrycka oss i former som vi själva väljer. Dock lär vi få det svårt att bli accepterade som haikupoeter i tidskrifter, tävlingar osv. Inte heller kan vi känna tjusningen med att ”bryta bröd med döda haikupoeter”!


Frågan man kan ställa sig är om det inte finns något utrymme alls för en mer ”romantisk” syn på skapandet av haikudikter. Måste individualiteten och nykreationerna helt underkuvas? Som icke-japaner har vi den fördelen som romantiker att vi redan när vi överför diktgenren till en annan kultursfär utför en kreativ handling. Det är inte självklart hur detta skall ske, nämligen. Dessutom innebär den snabbt föränderliga verkligheten (vilket för övrigt är en typisk zen-tanke!) att det förutsättes en viss skaparförmåga att ständigt hitta nya typer av ”haiku-ögonblick” och ”zen-upplevelser”.


Denna senare tanke odlas ju av utövarna av ”urban haiku”, som blivit en mer eller mindre accepterad form av vidareutvecklad haiku. Dit hör väl även SciFaiku, Science Fiction Haiku. Så även om vissa grunddrag i formen måste vara konstanta för att vi skall kunna tala om haiku i någon rimlig mening av ordet, så kan, så vitt jag förstår, innehåll och tematik varieras över tid och rum.


Dessutom är ju haikudiktningen en av de mest subtila litterär formerna, som kräver ytterst fina nyanser i de kreativa tillskotten. Det totala utrymmet för nybildningar kan därför anses betydande även bortsett från vad jag just skrivit.


Som jag ser det finns det alltså ett visst utrymme även för haikupoeter präglade av ett romantiskt etos.



Att skriva haiku idag

Jag föredrar bundet versmått, dvs en gruppering av haikuns stavelser i ordningen 5-7-5. Att stavelseräkningen riskerar att gå ut över innehållet ser jag som ett mindre bekymmer. Åtminstone efter några års skrivande kommer, så att säga, form och innehåll samtidigt i skapelseögonblicket. Dessutom ligger det i kärnan av haikudiktningen att disciplinera sig, att vara avspänt fokuserad på skeendet för att kunna låta sig inspireras av s k zen-händelser. Versmåttets begränsning blir till en bågsträngs motstånd, ett motstånd som idealt sett ökar och frigör skapandet efter en tids övning.


Jag försöker således utgå från en egen autentisk upplevelse av något ”chockartat”, något ”aha-aktigt”, som ger en djupare insikt i tillvarons sammanhang. Ofta är dessa aha-upplevelser knutna till tvära, plötsliga sammanställningar av vanligtvis orelaterade föremål och skeenden. Genom att vara öppen och barnslig, att förvånas som ett barn över detaljer i omgivningen, hittar jag sådana utgångspunkter för mitt skrivande.


En huvudsträvan är då att säga saker genom att inte säga dem. Jag vill beskriva en scen utan att värdera och kommentera. Abstraktioner och generaliseringar är bannlysta. Detsamma gäller för jag-formen och starka känsloyttringar. Metaforer utnyttjar jag endast i undantagsfall, när de känns motiverade och naturliga. Ofta handlar det då om tämligen ”nötta” bilder, som lätt kan passera för bokstavliga, konventionella uttryck. Ibland ger tvetydigheten mellan bildligt och bokstavligt en extra dimension åt haikun.


Detsamma gäller vissa naturfenomen, t ex bland årstidsmarkörerna, som jag betraktar som oundgängliga inslag även i modern haikudiktning. Väljs dessa konkreta naturfenomen med eftertanke, kan haikudikten få en rymd och en klangbotten som liknar de semantiska rum som endast infödda, bildade japaner förmår uppskatta hos sin haikuskatt.


Form och innehåll bör gå hand i hand. Att hitta den rätta rytmen, helst i skapelseögonblicket, tillhör det allra svåraste för en haikupoet. Här kan det givetvis underlätta att ta till gamla beprövade medel som att läsa dikterna högt, kasta om ord och rader, pröva de rytmiska effekterna av olika kombinationer, utelämna verben, osv. Dock utgör alltid den autentiska zen-upplevelsen utgångspunkten för skapandet.


Går vi tillbaka till de stora japanska mästarna, så upptäcker vi, intressant nog, att ingen av dessa särskilt slaviskt har följt de minutiösa regler för haikuskrivande som florerar här i väst. En Basho, en Issa eller en Buson tillåter sig att emellanåt skriva i jag-form, med starka känslouttryck, förklarande analyser och uttrycksfulla metaforer. Dogmatisk inskränkthet är ingen fruktbar jordmån för kreativiteten.



Ett haiku-projekt

Ett av mina mer lustfyllda projekt, ja, kanske rent av ett "hängmatteprojekt", är att ge ut en uppföljare till min haiku-bok "Sorgmantelns skugga". Arbetstiteln på den nya boken är "Den nakna grodan". Titel-haikun presenterar jag härnedan. Boken kan finnas i tryck inom ett år eller två.

  


Vandraren huttrar.

I parkens iskalla damm

en naken groda.



Den biologiska driften är otillräcklig

I ett intressant och angeläget inlägg på DN-debatt argumenterar professor Stefan Einhorn för att vi bör dela med oss mer av vårt överflöd. Skälen bakom ett sådant beteende betraktar han som mindre intressanta. Det avgörande är handlingen, att vi ger. (Skulle det för övrigt inte här vara nog med att hänvisa till Kants kalla plikt?)


De skäl som Einhorn trots allt anför för att ge tycks mig varken uttömmande eller icke-överlappande. Flertalet kan väl kategoriseras som kulturellt betingade, t ex de ”ädla” (altruism), medan andra är rent egoistiska (vi gagnas och njuter av att ge). Intressantast, enligt Einhorn själv, är motivet att det ”är vår natur” att ge. Liksom andra arter har vi en evolutionärt framdriven altruistisk drift.


Problemet med detta senare resonemang ligger manifest i Einhorns inlägg. Han frågar sig ju själv varför vi trots alla goda skäl inte ger mer än vad vi gör. Den biologiska driften är uppenbarligen helt otillräcklig. Eller kan man möjligen välja att bortse från en drift?


Denna senare fråga är mig den avgörande. En människa är inget djur. OCH DET ÄR ETT VAL MAN KAN GÖRA, att inte tolka sig själv som ett djur! Det intressantast mänskliga har inget med drifter att skaffa. Det är just det som skiljer oss från djuren som det västerländska humanistiska projektet har att utveckla. Skall vi få människor att ge ännu mer till behövande medmänniskor bör vi kanske istället ännu tydligare vädja till de ”ädla”, kulturellt grundade, motiven. Alltför många av dagens människor är biologister och ser livet som ren kamp, där den bäst anpassade är i sin fulla rätt att behålla sitt överflöd för sig själv.


I DN nu i veckan har vi kunnat läsa om en konferens som gällt ängeln i konsten. Enligt en katolsk präst upplever ängeln nu en renässans. Det intressanta med ängels-motivets aktualitet är inte dess grund i New Age (som den katolske prästen hänvisar till) eller andra metafysiska riktningar utan dess tillämpning av stora författare och konstnärer i modern tid. Jag kommer främst att tänka på Rilke, för vilken ängeln förkroppsligar det eviga temat med den kluvna människosjälen och dess aning om och längtan efter en högre bestämmelse för mänskligheten. Människans potentiella änglavarande är fullt möjligt att förverkliga.


Människan må vara biologiskt begränsad i sin fysiska skröplighet och dödlighet. Men som människa betraktad är hon något kvalitativt annorlunda än ett djur. I människan verkar evolutionen tillbaka på sig själv i ett frigörande förlopp, som nu växlat upp på en högre, kulturell nivå, vad Teilhard de Chardin benämner ”noosfären”. Världens framtid beror inte av någon biologisk drift inlagd i djuret människan utan av människans förmåga att höja sig över de biologiska begränsningarna.


Änglar, inte djur, ger mer än vad som är nödvändigt!

Ett urval ofta förekommande frågor med svar


En del av min produktion från senare år


1. Varför började du skriva böcker?

Jag har alltid velat skriva och publicera mig, alltsedan gymnasietiden. Men det var nog under min forskarutbildning som jag fick riktigt blodad tand. Då skrev jag en mängd artiklar och böcker. Ett av mina projekt där handlade om att utforska författarkollektivet i Sverige (se min bok "De ängsliga äventyrarna", Carlssons Förlag). Det innebar att jag träffade och intervjuade åtskilliga skönlitterära författare. Inspirationen det gav mig ledde till att jag lämnade universitetet och började jobba som lärare, för att kunna skriva på sommarlovet och andra längre lov.

2. Varför skriver du dikter och aforismer?

Det rör sig alltid många tankar i mitt huvud. Jag blir faktiskt uppsökt av tankar, som kräver att få bli nedtecknade. Detsamma gäller dikterna, där jag ständigt får en massa uppslag till lyriska uttryck. Jag skriver inte för att tjäna pengar eller för att tävla med andra skribenter. Främst skriver jag för att jag vill "slutförvara" mina tankar och dikter. Hittills har vi inte kommit på något bättre och säkrare sätt än att publicera våra skapelser i tryckta böcker. Om flera hundra år lär mina skrifter finnas på de större biblioteken, i pappersform eller annan form. Jag inbillar mig alltså att jag ibland tänker en och annan originell eller användbar tanke värd att bevara.


3. Skriver du inte romaner och noveller?

Det är kanske den vanligaste fråga som jag får. Ibland formuleras den så här: "Skriver du inga riktiga böcker, romaner och så?" Som poet får man nog leva med den typen av fråga. Dock har jag en rad romanprojekt på gång. Problemet är att hitta tillräckligt med sammanhängande tid, vilket är ett krav. Se avdelningen "Bloggar" här på sajten för en mer ingående beskrivning av vilka romaner som jag för närvarande jobbar på.


4. Hur lång tid tar det att skriva en bok?

Snabbast går det att skriva dikter och aforismer, eftersom de inte kräver någon längre sammanhängande tid för skrivarbetet. Å andra sidan tar det lite tid att få ihop ett lämpligt antal för en bok. Men ett år eller två brukar räcka till för texter i de kortare formaten. Någon roman har jag ännu inte hunnit avsluta, men jag har alltså ett antal pågående romanprojekt (Se svaret på fråga 3). Mitt ordinarie arbete som lärare förhindrar mer koncentrerade ansträngningar att färdigställa så långa texter. Men som heltidsarbetande författare skulle jag nog kunna färdigställa en roman på ett till två år.


5. Har du någon favoritförfattare?

Jag har många favoritförfattare. Inom aforistiken har jag läst Lichtenberg med stor behållning. Och bland lyrikerna föredrar jag modernister som Majakovskij, Char och Bonnefoy. Tranströmer dyrkade jag i min ungdom, och läser förstås fortfarande. Stora romaner som jag ständigt har i bakhuvudet är James Joyces "Ulysseus", Eyvind Johnsons "Strändernas svall" och Patrik Whites "Målaren".


6. Har du någon favorit bland dina egna böcker?

Nja, svårt att säga. Man älskar väl alla sina barn – även om vissa kan komma att vanartas med åren... Men den senaste boken brukar jag känna lite extra för. Så "Nog var det så" upptar mig mest just nu. Den är nog inte min bästa bok. Andra får förresten värdera det jag gör; det är en bra regel.


7. Vilka råd vill du ge till unga författare?

Tro på dig själv. Skriv mycket. Läs mycket. Lär av andra. Gå gärna någon skrivarkurs. Och ha alltid och överallt en anteckningsbok till hands!


Därför skriver jag – Del 1

Ett sätt att besvara frågan varför jag skriver vore att ge biografiska exempel från min uppväxt, exempel på hur min önskan att skriva har vuxit fram. Redan på låg- och mellanstadiet fick jag beröm av fröken för mina uppsatser som hon ibland läste högt för klassen. Även på högre skolstadier uppmärksammades jag positivt för mina skriverier. På gymnasiet växte sig en önskan starkare om en framtid som författare eller journalist. Då började jag även föra dagbok och skriva lyrik. Sedan skaffade jag mig forskarutbildning, mest för att jag ville ”skriva en bok”. Och på den vägen är det.


Ett annat sätt att förklara mitt skrivande vore att psykologisera. Jag är nu inte så förtjust i den typen av förklaringsmodeller, vilka inte känns så relevanta eller upplysande i mitt fall. (Men jag kan ju ta fel…) Orsaker till mitt skrivande skulle i detta fall kunna vara ”revanschism” eller behov av att göra det bästa av min introverta HSP-karaktär.


Annars vill jag helst se roten och upprinnelsen till mitt flitiga skrivande i mer djupliggande existentiella överväganden. Dessa kan särskilt kasta ljus över varför jag fortsatt att skriva, som allra mest!, senare i livet. Jag kan då urskilja i första hand följande fyra drivkrafter i mitt författarskap. SE NÄSTA INLÄGG!

Därför skriver jag – Del 2

(Forts från del 1.)


1. Liv är process och utveckling. Inte minst på kosmisk nivå blir detta uppenbart. Vi människor är medskapande i universum och skulle eventuellt till och med kunna betraktas som målet för universums existens i det att människan genom sitt medvetande ger universum liv. Den s k ”antropiska principen” diskuteras idag seriöst även av framstående fysiker. Kreativitetens etos är därför en alltmer uppfordrande livsstil, där vi som människor kan bidra till universums och livets utveckling. På min blygsamma nivå innebär detta att jag skriver. Och att jag gör detta snarare än konsumerar (prylar och upplevelser).


2. Det är även min övertygelse att alla människor, vissa i högre grad än andra, har unika erfarenheter av livet. Dessa förtjänar att bevaras som värdefulla i sig och som instrumentella för medmänniskornas lycka och välgång, liksom för livets mångfald och utveckling (t ex enligt punkt 1 ovan). Som outsider och som utrustad med speciella personlighets- och själsgåvor har man en plikt att dela med sig av dessa genom kreativa aktiviteter av olika slag. Personligen skriver och fotograferar jag.


3. Under hela mitt liv har jag, mer eller mindre omedvetet, bekänt mig till vad som brukar benämnas ”filosofisk perfektionism”. Det innebär att jag hela livet följt en plikt att jobba på min egen förkovran, ja, rent av på mitt möjliga ”änglavarande”. Perfektionismen kräver särskilt av dig att du skall försöka höja dig till högre medvetandenivåer. Skrivandet med dess reflexiva verkan på personlighetsutvecklingen är då en särskilt potent faktor. Genom att objektivera sina tankar och känslor på pappret/skärmen är det möjligt att begrunda dem närmare och få kraft till ytterligare utveckling, som sedan i sin tur inspirerar till vidare skriverier osv, osv. Jag uppfattar inte detta som navelskåderi utan som ”egoistisk generositet”, där varje individs förkovran bidrar till hela samhällets emancipation.


4. Omsorgen om mitt eftermäle har även med åren växt sig allt starkare. I aforismer från senare tid har jag uttryckt förhållandet så här: ”Jag skriver till stor del för att två mina händer”. ”Jag skriver för att ingen skall undra över mig den dag jag är borta”. ”Jag lever så länge jag jobbar på mitt eftermäle”.


Jag inbillar mig inte att jag härmed har förmått ”förklara” ett så komplext mänskligt beteende som det symboliska tänkandet via skrift. Men jag har åtminstone visat hur jag, efter bästa förmåga, ser på saken. Just nu…

Så överlever du som lärare!

 

Tro mig, de följande minnesfragmenten (37 –  52) utgörs av metodiklärdomar från Lärarhögskolan som jag troget burit med mig genom hela min lärarbana. De är hämtade ur min bok ”Tro  mig! Fragment från en lärarbana (GML Förlag 2018).

 

37.

Tro mig, utgå alltid från elevernas verklighet, t ex ”tjejen/killen, mopeden, fotboll” (A Törnvall).

 

38.

Tro mig, gå från det kända till det okända, från det konkreta till det abstrakta.

 

39.

Tro mig, konkretisera med bilder och skisser. Ta med föremål.

 

40.

Tro mig, en lektion om kalla kriget blev lyckad tack vare en liten rödfärgad flisa från Berlin-muren! Den fick jag av min syster som varit på plats och knackat loss den när det begav sig.

 

41.

Tro mig, gestalta stoff och övningar (gärna dramaturgiskt). Anders Törnvall hänvisade gärna och ofta till Vilhelm Mobergs berättarteknink. ”Lär av Rapport och Aktuellt!” betonade han dessutom.

 

42.

Tro mig, VISA inte film, UNDERVISA med film (förbered, formulera frågor, följ upp med diskussion mm). Senare har jag erfarit att forskningen om språkinlärning upptäckt just detta.

 

43.

Tro mig, maximera antalet undervisningstillfällen för ett givet moment/stoff: genomgång, övning, redovisning, läxförhör, skrivning, genomgång av skrivningssvar, återanknytning senare. ”Repetition är all inlärnings moder”.

 

44.

Tro mig, variera och skifta moment ofta, minst var tjugonde minut. Prioritera elevaktivitet. Håll genomgångarna korta, högst 10–15 minuter.

 

45.

Tro mig, skriv alltid upp planen för lektionen på tavlan. Det har jag personligen gjort i 40 år! Det har bl a en lugnande effekt på klassen. Ingen ber att få sluta tidigare. Och så framstår man förstås som professionell!

 

46.

Tro mig, de flesta svårigheterna i klassrummet kan faktiskt förebyggas med planering och förberedelser! Inklusive mental laddning ”i bubblan”.

 

47.

Tro mig, en av mina viktigaste lärdomar från Lärarhögskolan är vikten av att planera, planera och åter planera! (Jag misstänker att somliga kolleger betraktar mig som ”planeringsfetischist”…)

 

 

Äldre inlägg