Cai Svensson – Min skrivarblogg

DRÖMMEN   

Du dröjde

hoppfull vid en dolsk dröm

och förstod att den var opålitlig,

att den omöjligt kunde infrias

men ältade den ändå,

utforskade alla beståndsdelar,

grävde djupt

och skrev ner otaliga tolkningar av drömmen,

gjorde egna tillägg till den

och ville hålla fast vid allt,

hålla fast vid varje bildsekvens,

vid minsta beståndsdel och skiftning hos den här drömmen.

Du var besatt,

helt besatt,

kunde inte alls släppa tankarna på oss

och komma loss från den.

SÅG MOT HENNE  

En lunch

slog jag mig självklart ner vid bordet,

såg mot henne

och hon mulnade tvärt,

vände sig bort och pratade maniskt med andra.

Jag satt häpen och kränkt på stolen

och såg hur hon snabbt gled undan,

rev ner allt som vi just byggt upp.

Kvar var bara

en ilsk bortvänd blick,

en fräsande svetsloppa som mörkret skamlöst lyfte fram.

EN BOK  

En bok du spårat upp

och skrivit en hälsning i

gav du diskret till mig,

en liten bok  

med ett mörkrosa hjärta,

ett bokmärke

virkat av skenbar logik.

När jag slog upp den hade

garnhjärtat börjat pulsera,

låg och bultade mot sidan,

gav blod åt min dröm. 

Under flera decennier har jag fört en form av tankedagbok, inspirerad av Lichtenbergs "kladdböcker". Hittills har jag publicerat tre sådana "tanke-dagböcker". Här följer några exempel från de senaste månaderna.

Med ett konventionellt svenssonliv tror sig människor ha uppnått inte endast ett socialt alibi utan även ett existentiellt! Självbedrägeriet är gränslöst!

Under skapandet av min senaste dikt lärde jag mig att människors riktlinjer för sina liv fungerar samtidigt som både vägvisare och snärjande normer och konventioner. Därför hittar de aldrig fram, inte heller till sig själva.

Stundtals anar jag ett försonande dunkel bakom människors meningslösa tidsfördriv: ångesten inför Slutet.

Hollywood förvanskade bilden av USA; Donald Trump återställde den.

Får man tro tabloidpressen och sociala medier består livets mening i att tjäna mycket pengar, helst mer än andra, avsluta sitt yrkesliv så snart som möjligt, ha ett dyrbart hem, äta och tillaga kulinarisk mat, vara vacker, dvs skönhetsopererad, resa samt ständigt idka sexuellt umgänge. Stackars människor som sprider och läser sådan dynga av meningslösheter!

Människors maniska resande är något ännu mer elakartat än bara oreflekterad miljöskadlig konsumtion; det är en indikation på tomma människors desperata och fåfänga flykt från sig själva och sina tomma liv.

Ännu ett av dessa nutidens bisarra begrepp: boendekarriär!

På förekommen anledning har jag flera gånger i mitt liv läst och sökt vägledning i Johan Henric Kellgrens dikt ”Till Christina”.

Med åren finner jag det alltmer obegripligt hur ”analyser” av författarskap och verk kan respekteras som originell kreativitet. Vad är det annat än de konstnärligt impotentas profiterande på andras skaparförmåga?

Olika experters försök att förklara Putins krig historiskt, religiöst och kulturellt riskerar att legitimera rena krigsbrott.

Varför känner jag aldrig igen en enda av de ”medieprofiler” som lyfts fram i media? Läser jag slaskpressen för sparsamt eller är kraven på att kvalificera sig som ”profil” särdeles lågt satta numera?

Du sökte en själ och fann en man. Du är besviken. Och så är jag över det du sökte.

I det föregående inlägget skrev jag om frestelsen att återigen börja debattera den svenska skolan. Här kommer ett par smakprov på en antydan till sådan debatt från en kommande(?) diktsamling.

KORPARNA KRAXAR 

Solen går i moln

och korparna kraxar.  –

På en igenvuxen flodstrand

ute på prärien

vilar Tom Sawyer och Huckleberry Finn.

Metspöna står lutade 

som avbrutna torra kvistar mot trädstammen,

medan vågorna skvalpar mot flotten,

drar vidare nedströms.

Och de båda ser mot himlen,

plockar med fransarna på sina halmhattar,

och förklarar frankt för kritikern,

som hänförd fastnat i boken,

att de bara önskar sig frihet

och en pipa tobak till

och inte några dumma hyllningar av crossoverboken

som en quick fix

av vuxenvärldens och skolans misslyckande.

                       * * *

ALLT ÄR MURKET  

I drömmen dras jag åter

till det motsträviga rucklet,

och mitt förra liv passerar revy.

Som järtecken

flagnar väggarna härjade av fukt,

ännu en salsdörr är gisten och gnisslar,

slitna läroböcker

skräpar på korridorens golv,

ventilerna har kvävts av smuts

och allt är murket.

Men rucklet andas,

mot alla odds andas rucklet svagt men tydligt

med hjälp av korrumperad livräddning insatt

av liket i förrådet.

När vi nu sluppit ut ur covidbubblan har produktiviteten återtagit en något mer reguljär omfattning. De senaste åren har onekligen inneburit en rekordartad produktivitet från min sida. Nu närmar sig sommaren och mycket annat lockar, t ex en återgång till analogt fotograferande! Jag planerar ett litet dokumentärt projekt i svartvitt! Spännande!

Annars pågår givetvis som alltid mina gängse projekt: Kladdbok nr 4 med aforismer, en diktsamling innehållande något litet mer personliga texter och en haiku-samling. Min existentialistisk inspirerade självhjälpsbok Du är fri – Välj, hitta på ligger fortfarande på "lagring". När något av dessa projekt resulterar i en tryckt bok och/eller e-bok får jag återkomma till.

Jag när för tillfället en rad lösa projektidéer som kan komma att påbörjas under året: 

1. Humanismen och klimatkrisen, där jag bl a försvarar humanismen mot anklagelserna om att den skulle ligga bakom människans exploatering av naturen. I själva verket förhåller det ju sig tvärtom, den kristna "förvaltarskapstanken", som influerat humanismen i allmän mening, kan avsevärt komma att underlätta arbetet med att "rädda klimatet".

2. Den heliga människan, där jag argumenterar för att människans medvetande är helt unikt i universum och har väckt världsalltet ur sitt slummer. Människan är minst av allt liten och obetydlig i ett väldigt universum (möjligen i kvantitativ mening, som naturvetare oftast är begränsade till att hävda) utan kvalitativt sett "helig", eftersom hon väckt universum med sina frågor om vadan och varthän. Och som jag visat i en tidigare bok finns även en rad framstående naturvetare som hävdat detsamma.

3. Kvartetten. Samlade dikter, där jag i en liten enkel pocketbok ger ut mina fyra senaste diktsamlingar.

Dessutom kliar det i fingrarna att ge sig in i skoldebatten igen. Sedan jag lämnade läraryrket har skoldebatten tagit en vändning som helt strider mot tidigare inriktningar. Debattens mest heliga tabu, att aldrig skylla problem på ramfaktorer, har inte bara brutits utan ramfaktorer som resurstilldelning och ägandeformer har helt kommit att dominera. Vad som faktiskt kan och bör göras här och nu på klassrumsgolvet tycks helt negligerat.