Två av mina senaste dikter antyder ett svar på rubrikens fråga:
GROTTAN
Persondatorn
är min sinnesprotes.
Ordbehandlarens algoritmer
skapar mig själv och min värld
och för varje textrad
erövrar jag nya rum i mitt inres grotta.
Här saknas alla ledljus,
alla kartböcker,
alla hjulspår som frestar och förvillar.
Här väljer jag min egen väg
och kan sträva mig igenom mörkret,
hindra dunklets och köldens smidande av planer.
Här saknas alla riktmärken
utom Theseus garntråd.
Svårt att veta hur länge
han kämpat i sin grotta,
men jag förstår att han är jag.
Det invanda gamla svärdet skaver i hans hand,
han jagar beslutsamt sitt monster,
måste ha ihjäl det.
* * *
ETT AX AV GULD
Innan jag vaknat
fanns det där igen
det falska huset.
Horisonten skymdes,
allt andades inbjudande rutin.
Framtiden smög undan,
mitt liv i huset frös fast
och alla
ville ha mig till en av dem,
men jag slog mig loss,
såg klart
när de slutligen dog,
förvändes till gastar,
gick på led i korridorerna.
Dolt under trappan ut från huset
låg ett ax av guld,
ett ax
av förnyat liv.