Två av mina senaste dikter antyder ett svar på rubrikens fråga:


GROTTAN 



Persondatorn

är min sinnesprotes.

Ordbehandlarens algoritmer

skapar mig själv och min värld

och för varje textrad

erövrar jag nya rum i mitt inres grotta.

Här saknas alla ledljus,

alla kartböcker,

alla hjulspår som frestar och förvillar.

Här väljer jag min egen väg

och kan sträva mig igenom mörkret,

hindra dunklets och köldens smidande av planer.

Här saknas alla riktmärken

utom Theseus garntråd.

Svårt att veta hur länge

han kämpat i sin grotta,

men jag förstår att han är jag.

Det invanda gamla svärdet skaver i hans hand,

han jagar beslutsamt sitt monster,

måste ha ihjäl det.



* * *



ETT AX AV GULD   



Innan jag vaknat

fanns det där igen

det falska huset.

Horisonten skymdes,

allt andades inbjudande rutin.

Framtiden smög undan,

mitt liv i huset frös fast

och alla

ville ha mig till en av dem,

men jag slog mig loss,

såg klart

när de slutligen dog,

förvändes till gastar,

gick på led i korridorerna.

Dolt under trappan ut från huset

låg ett ax av guld,

ett ax

av förnyat liv.