De minnesfragment som jag publicerat innehåller återkommande teman med olika förtecken och inbjuder till tolkningar som hänför sig till såväl positiva som negativa inslag i t ex ”folkhemmet” och den svenska skolan under senare decennier. 

Läsaren välkomnas i och med fragmentformen att bilda sig en egen uppfattning om min ”folkhemska” barndom och min bana som lärare.  

 

Det bör betonas att jag medvetet och avsiktligt undvikit den i genren gängse anaforen ”Jag minns…” till förmån för ”Nog var det så…” och ”Tro mig” som inledning till mina fragment. Därmed har jag önskat demonstrera en syn på minnet som en i grunden svårfångad process men även att min inriktning mot fragmenten som innehåll har varit vägledande.

 

Fragmenten har inte ordnats efter någon annan princip än den associativa. En svag kronologi har dock följts i så måtto att fragmenten sorterats i olika skeden, förskoleåren, tiden på lågstadiet och perioden på mellanstadiet eller skilda perioder i mitt yrkesliv..

 

Jag utnyttjar fragmentet som såväl en ofrånkomlig brist som en avsedd form. Alldeles självfallet finns där en avgörande skillnad mellan fragment genererade av tidens tand och fragment skapade för att vara just fragment. I det senare fallet utgör fragmentet en tolkningsresurs till skillnad från ett källkritiskt bekymmer.

 

Som litteraturkritikern Anders Olsson hävdar i Skillnadens konst. Sex kapitel om moderna fragment (Bonniers, 2006), finns det ett samband mellan metoden att använda fragment och vår moderna tid. När verkligheten känns alltför mångtydig för att kunna återges i helheter blir fragmentet inte en spillra utan en avsedd form, som påminner oss om verklighetens komplexitet.

Till verklighetens komplexitet hänför jag minnet, som minne, och dess innehåll. I projektet att försöka återskapa sin barndom, fixera minnesfragment, möts de båda aspekterna av fragmentet. Avståndet till barndomen och en rad mellanliggande “störningsfaktorer” (foton, andras berättelser mm) är en ofrånkomlig utgångspunkt. Men de resulterande brottstyckena kan även bejakas som en tillgång i försöken att hantera modernitetens insikter.

 

Mats Burström, professor i arkeologi, ger oss stöd för att ändå se optimistiskt på fragmentet som ett uttryck för en förlorad helhet: “Mångfalden av tänkbara tolkningar av den helhet som fragmenten en gång tillhört påminner oss om verklighetens komplexitet och pekar mot något större än denna förlorade helhet. Om alla fragment lät sig sammanfogas till en ursprunglig helhet skulle det paradoxalt nog vara att reducera deras betydelse.” (När fragmenten blir större än helheten. www.svd.se, 31 augusti 2012).

 

Att skriva en berättelse om sin barndom eller yrkeskarriär  vore alltså att reducera den helhet som ens tidiga uppväxt eller professionella verksamhet utgör. Utifrån rent minnesutforskande aspekter har givetvis en besläktad hållning representerats av åtskilliga författare, t ex Georges Perec, Joe Brainard och, nu senast, Peter Englund med Jag kommer ihåg (Natur och kultur, 2016).

 

I mitt fall handlar projekten dock inte främst om att utforska minnet som minne utan om att rekonstruera minnets innehåll i form av händelser och fenomen i min barndom och min yrkeskarriär mot bakgrund av tidsandan. Men också rent personliga minnen står i fokus. Projekten innebär således för mig även ett försök att förstå mig själv genom händelser i mitt liv och min senare tolkning av dessa händelser.