(Forts från del 1.)


1. Liv är process och utveckling. Inte minst på kosmisk nivå blir detta uppenbart. Vi människor är medskapande i universum och skulle eventuellt till och med kunna betraktas som målet för universums existens i det att människan genom sitt medvetande ger universum liv. Den s k ”antropiska principen” diskuteras idag seriöst även av framstående fysiker. Kreativitetens etos är därför en alltmer uppfordrande livsstil, där vi som människor kan bidra till universums och livets utveckling. På min blygsamma nivå innebär detta att jag skriver. Och att jag gör detta snarare än konsumerar (prylar och upplevelser).


2. Det är även min övertygelse att alla människor, vissa i högre grad än andra, har unika erfarenheter av livet. Dessa förtjänar att bevaras som värdefulla i sig och som instrumentella för medmänniskornas lycka och välgång, liksom för livets mångfald och utveckling (t ex enligt punkt 1 ovan). Som outsider och som utrustad med speciella personlighets- och själsgåvor har man en plikt att dela med sig av dessa genom kreativa aktiviteter av olika slag. Personligen skriver och fotograferar jag.


3. Under hela mitt liv har jag, mer eller mindre omedvetet, bekänt mig till vad som brukar benämnas ”filosofisk perfektionism”. Det innebär att jag hela livet följt en plikt att jobba på min egen förkovran, ja, rent av på mitt möjliga ”änglavarande”. Perfektionismen kräver särskilt av dig att du skall försöka höja dig till högre medvetandenivåer. Skrivandet med dess reflexiva verkan på personlighetsutvecklingen är då en särskilt potent faktor. Genom att objektivera sina tankar och känslor på pappret/skärmen är det möjligt att begrunda dem närmare och få kraft till ytterligare utveckling, som sedan i sin tur inspirerar till vidare skriverier osv, osv. Jag uppfattar inte detta som navelskåderi utan som ”egoistisk generositet”, där varje individs förkovran bidrar till hela samhällets emancipation.


4. Omsorgen om mitt eftermäle har även med åren växt sig allt starkare. I aforismer från senare tid har jag uttryckt förhållandet så här: ”Jag skriver till stor del för att två mina händer”. ”Jag skriver för att ingen skall undra över mig den dag jag är borta”. ”Jag lever så länge jag jobbar på mitt eftermäle”.


Jag inbillar mig inte att jag härmed har förmått ”förklara” ett så komplext mänskligt beteende som det symboliska tänkandet via skrift. Men jag har åtminstone visat hur jag, efter bästa förmåga, ser på saken. Just nu…