Det är direkt plågsamt att följa den debatt som följt på koranbränningarna. Personligen har jag aldrig upplevt en så totalt förvirrad diskussion på en så pass allvarlig och seriös nivå.
Inte bara ledande politiker talar förbi varandra och har helt olika uppfattningar och utgångspunkter, utan detsamma gäller förvånansvärt nog för höga jurister, professorer i statskunskap, framstående historiker och ledande kulturpersonligheter.
Vad som förefaller saknas är en enighet om grundläggande fakta, definitioner och distinktioner. Här finns mycket att göra! Och det brådskar! I de sociala mediernas tid har världen krympt med oförutsebar fart. Avgörande förändringar slår igenom på mycket kort tid. Att hänvisa till ett historiskt perspektiv på grundlagen hjälper föga.
Och att som regeringen hävda att vi har självständiga myndigheter i Sverige och att regeringen och vårt land inte står bakom godkännandet av koranskändningarna kan förvisso uppfattas som en "distinktion", men det är en falsk sådan. Godkänner domstolar och polisen bränningarna så är det ett uttryck för statens och regeringens hållning i frågan. Kristersson och Billström är ofrånkomligen ansvariga. Inte minst medborgare i andra länder ser saken på detta sätt. För inte kan väl polis och domstolar föra säkerhetspolitik och utrikespolitik bakom ryggen på regering och riksdag?
Det kanske mest grundläggande bekymret i sammanhanget är, som filosofer påpekat under senare tid, att människor i västvärlden, inte minst i Sverige, förlorat förmågan att hålla något heligt. Inte många i vår del av världen vet vad det betyder att på djupet vörda något som heligt. Därför tar man lätt på att vad andra håller för heligt skändas. Det är djupt tragiskt, eftersom vår fortsatta existens kan antas vara beroende av att vi uppfattar naturen och människan som helig. Det har jag själv argumenterat för i mina två viktigaste böcker om humanismen i vår tid.