Cai Svensson – Min skrivarblogg

Det är direkt plågsamt att följa den debatt som följt på koranbränningarna. Personligen har jag aldrig upplevt en så totalt förvirrad diskussion på en så pass allvarlig och seriös nivå. 

Inte bara ledande politiker talar förbi varandra och har helt olika uppfattningar och utgångspunkter, utan detsamma gäller förvånansvärt nog för höga jurister, professorer i statskunskap, framstående historiker och ledande kulturpersonligheter.

Vad som förefaller saknas är en enighet om grundläggande fakta, definitioner och distinktioner. Här finns mycket att göra! Och det brådskar! I de sociala mediernas tid har världen krympt med oförutsebar fart. Avgörande förändringar slår igenom på mycket kort tid. Att hänvisa till ett historiskt perspektiv på grundlagen hjälper föga.

Och att som regeringen hävda att vi har självständiga myndigheter i Sverige och att regeringen och vårt land inte står bakom godkännandet av koranskändningarna kan förvisso uppfattas som en "distinktion", men det är en falsk sådan. Godkänner domstolar och polisen bränningarna så är det ett uttryck för statens och regeringens hållning i frågan. Kristersson och Billström är ofrånkomligen ansvariga. Inte minst medborgare i andra länder ser saken på detta sätt. För inte kan väl polis och domstolar föra säkerhetspolitik och utrikespolitik bakom ryggen på regering och riksdag?

Det kanske mest grundläggande bekymret i sammanhanget är, som filosofer påpekat under senare tid, att människor i västvärlden, inte minst i Sverige, förlorat förmågan att hålla något heligt. Inte många i vår del av världen vet vad det betyder att på djupet vörda något som heligt. Därför tar man lätt på att vad andra håller för heligt skändas. Det är djupt tragiskt, eftersom vår fortsatta existens kan antas vara beroende av att vi uppfattar naturen och människan som helig. Det har jag själv argumenterat för i mina två viktigaste böcker om humanismen i vår tid.

 

  

I ett intressant och angeläget inlägg på DN-debatt argumenterar professor Stefan Einhorn för att vi bör dela med oss mer av vårt överflöd. Skälen bakom ett sådant beteende betraktar han som mindre intressanta. Det avgörande är handlingen, att vi ger. (Skulle det för övrigt inte här vara nog med att hänvisa till Kants kalla plikt?)

De skäl som Einhorn trots allt anför för att ge tycks mig varken uttömmande eller icke-överlappande. Flertalet kan väl kategoriseras som kulturellt betingade, t ex de ”ädla” (altruism), medan andra är rent egoistiska (vi gagnas och njuter av att ge). Intressantast, enligt Einhorn själv, är motivet att det ”är vår natur” att ge. Liksom andra arter har vi en evolutionärt framdriven altruistisk drift.

Problemet med detta senare resonemang ligger manifest i Einhorns inlägg. Han frågar sig ju själv varför vi trots alla goda skäl inte ger mer än vad vi gör. Den biologiska driften är uppenbarligen helt otillräcklig. Eller kan man möjligen välja att bortse från en drift?

Denna senare fråga är mig den avgörande. En människa är inget djur. OCH DET ÄR ETT VAL MAN KAN GÖRA, att inte tolka sig själv som ett djur! Det intressantast mänskliga har inget med drifter att skaffa. Det är just det som skiljer oss från djuren som det västerländska humanistiska projektet har att utveckla. Skall vi få människor att ge ännu mer till behövande medmänniskor bör vi kanske istället ännu tydligare vädja till de ”ädla”, kulturellt grundade, motiven. Alltför många av dagens människor är biologister och ser livet som ren kamp, där den bäst anpassade är i sin fulla rätt att behålla sitt överflöd för sig själv.

I DN nu i veckan har vi kunnat läsa om en konferens som gällt ängeln i konsten. Enligt en katolsk präst upplever ängeln nu en renässans. Det intressanta med ängels-motivets aktualitet är inte dess grund i New Age (som den katolske prästen hänvisar till) eller andra metafysiska riktningar utan dess tillämpning av stora författare och konstnärer i modern tid. Jag kommer främst att tänka på Rilke, för vilken ängeln förkroppsligar det eviga temat med den kluvna människosjälen och dess aning om och längtan efter en högre bestämmelse för mänskligheten. Människans potentiella änglavarande är fullt möjligt att förverkliga.

Människan må vara biologiskt begränsad i sin fysiska skröplighet och dödlighet. Men som människa betraktad är hon något kvalitativt annorlunda än ett djur. I människan verkar evolutionen tillbaka på sig själv i ett frigörande förlopp, som nu växlat upp på en högre, kulturell nivå, vad Teilhard de Chardin benämner ”noosfären”. Världens framtid beror inte av någon biologisk drift inlagd i djuret människan utan av människans förmåga att höja sig över de biologiska begränsningarna.

Änglar, inte djur, ger mer än vad som är nödvändigt!