Cai Svensson – Min skrivarblogg

Lösningen på krisen efter koranbränningarna är lika enkel som självklar och den kan härledas direkt ur grundlagen: förbjud bränningarna med hänvisning till rikets säkerhet och hets mot folkgrupp. Och om nödvändigt, så återinför lagen om trosfrid, som skrotades på 70-talet.

Det är dags att en gång för alla lämna det skeva brorduktig-idealet från 70-talet som i olika avseenden legat som en våt filt över en mer pragmatisk och förnuftig samhällsutveckling i vårt land.

Vad anser juridikens och politikens fundametalister och principryttare egentligen att vi skall göra åt krisen efter koranbränningarna? Hoppas på att de "kortsiktiga" problemen löser sig själva på lite sikt?

Det tycks mig allt uppenbarare att juridikens och politikens fundamentalister är nära nog lika förödande som kristendomens och islams. I alla händelser är de helt ur takt med allmänna rättsmedvetandet och det sunda förnuftet.

En professor i statsvetenskap argumenterar i ett debattinlägg för att vi inte kan ändra lagar och lagars tillämpning lättvindigt för att stoppa koranbränningarna. Det skulle bara leda till ytterligare angrepp från islamister. Men grundlagen medger ett stopp för koranbränningar och ingen grundlag är dikterad av Gud eller huggen i sten. Den kan ändras av folkviljan med ett val emellan. Och vad finns det för statsvetenskapligt argument för att angreppen mot vårt land ändå skulle fortsätta? Är väl snarast en "killgissning". Dessutom, som sagt, lagen om trosfrid kan återinföras. En sådan lag finns i Finland. Men det gillar väl inte Bror Duktig...

På ett mer grundläggande filosofiskt plan tycks det mig alldeles uppenbart att vi måste inse att baksidan av myntet med alla våra friheter är TOLERANSEN! Vi kan inte kräva friheter för egen del om vi inte tillerkänner andra samma friheter. Filosofer som Habermas och Walzer menar att vi måste möta våra meningsmotståndare åtminstone på halva vägen respektive visa dem en aktiv tolerans, dvs aktivt verka för att de skall få uttrycka sina åsikter. I annat fall kan vi inte åstadkomma en fredlig och harmonisk värld med inkludering snarare än polarisering.

Och så kom kraschen i glashuset: Statsministern uppmanar oss att inte vara nyttiga idioter...

Under februari har jag spontant tagit upp mina försök att skriva en roman. Tre romaner har tidigare påbörjats men ännu inte slutförts. Jag har dock stora förhoppningar om att det just påbörjade projektet blir mer uthålligt. 

Dels utspelar sig handlingen i nutid, dels rör den personer och miljöer som jag är bekant med och dels agerar jag nu medvetet mer dionysiskt än apolloniskt. Jag vet alltså inte hur berättelsen kommer att sluta eller vad huvudpersonerna kommer att ta sig före, eller ens vem som kommer att bli huvudperson. Det gör projektet riktigt spännande! 

Annars är den tidskritiska udden i vanlig ordning fördjupad av en mer symboliskt framburen existentiell problematik. Jag har stora förhoppningar på projektet!

Övriga projekt med dikter, satir och aforismer/tankefragment pågår som vanligt. De är ju baserade på regelbundna, dagliga anteckningar. Nästa diktsamling kommer att publiceras inom en inte alltför avlägsen framtid och en ny satirbok är planerad till jul.

Men romanprojektet är mitt huvudfokus.

Under min barndom spelade det lilla grönområdet Vallaskogen en avgörande roll i våra liv. Där tillbringade vi mycket tid under alla årstider. Ett par hemligheter fascinerade oss särskilt: regementets övningståg och träsnidarens torp Jonsbo. 

Här följer ett par dikter som anknyter till dessa hemligheter från min barndom:


ÖVNINGSTÅGET

Likriktningen,
det blotta pågåendet
av jobbet, umgänget och livet i övrigt
har drabbat oss som en tvinsot
och helt stoppat färden mot framtiden.
Som att en mansålder senare upptäcka
det bortvittrande övningståget.
Det sov fastmurat i skogen
nerbäddat i mossor och snår.
På vagnssidorna kröp murgrönor;
plastmuggar och flaskor dolde perrongen.

TRÄSNIDARENS NAMN

Ödestugan murknar,
murknar tyst i lillskogen
och ingen ser den
utom trästoderna
dolda under slyn.
Och jag närmar mig försiktigt
tills kameran kan fånga
blicken från den skymtande Medusas ögon
där svarta blixtar slår ut och dundrar
att jag alltför taktlöst sökt träsnidarens namn med påföljd att tomhet
och avförtrollning hotar.

Egentligen följer jag varken solåret eller budgetåret i mitt skrivande. Men eftersom det inte är helt betydelselöst vilket utgivningsår olika böcker får, så är årsskiftet ändå av viss betydelse. Dessutom är det ofrånkomligt att jag tar ny sats i början av ett nytt år, oavsett allt annat.

År 2022 slutade positivt i flera avseenden. Myndigheten för Tillgängliga Medier meddelade mig i ett brev att min bok Humanism 3.0 nu gjorts tillgänglig som talbok. Uppenbarligen används boken som kurslitteratur på något lärosäte! Detta är så mycket mer glädjande som jag personligen klassar detta verk som min främsta fackbok alla kategorier.

Men även att min och min brors något mer lättsamma bok Bokstävlar och Krumelurer mottogs positivt av läsarna känns uppmuntrande. Köp den här, direkt från förlaget >> En uppföljare är redan planerad! Ämnen för satir och komik saknas ju förvisso inte.

Och så följde jag mot slutet 2022 upp mina tidigare diktsamlingar med Imman av dina drömmar (2023). Där fördjupade jag mina gängse teman med särskilt uppriktiga vittnesmål om upplevelser av mer privat karaktär, inte minst från yrkeslivet. Även denna samling får en uppföljare under det kommande året. Inte heller mänskliga svagheter som elakheter och avundsjuka råder det någon större brist på... Men för att inte bli alltför ohöljd i mina avslöjanden är språket i kommande diktbok något mer "poetiskt" och "gåtfullt" med krav på läsaren att göra egna tolkningar, vilket givetvis alltid är önskvärt. Boken har arbetstiteln Lönntecken och det preliminära omslag som presenteras nedan.

När vi nu sluppit ut ur covidbubblan har produktiviteten återtagit en något mer reguljär omfattning. De senaste åren har onekligen inneburit en rekordartad produktivitet från min sida. Nu närmar sig sommaren och mycket annat lockar, t ex en återgång till analogt fotograferande! Jag planerar ett litet dokumentärt projekt i svartvitt! Spännande!

Annars pågår givetvis som alltid mina gängse projekt: Kladdbok nr 4 med aforismer, en diktsamling innehållande något litet mer personliga texter och en haiku-samling. Min existentialistisk inspirerade självhjälpsbok Du är fri – Välj, hitta på ligger fortfarande på "lagring". När något av dessa projekt resulterar i en tryckt bok och/eller e-bok får jag återkomma till.

Jag när för tillfället en rad lösa projektidéer som kan komma att påbörjas under året: 

1. Humanismen och klimatkrisen, där jag bl a försvarar humanismen mot anklagelserna om att den skulle ligga bakom människans exploatering av naturen. I själva verket förhåller det ju sig tvärtom, den kristna "förvaltarskapstanken", som influerat humanismen i allmän mening, kan avsevärt komma att underlätta arbetet med att "rädda klimatet".

2. Den heliga människan, där jag argumenterar för att människans medvetande är helt unikt i universum och har väckt världsalltet ur sitt slummer. Människan är minst av allt liten och obetydlig i ett väldigt universum (möjligen i kvantitativ mening, som naturvetare oftast är begränsade till att hävda) utan kvalitativt sett "helig", eftersom hon väckt universum med sina frågor om vadan och varthän. Och som jag visat i en tidigare bok finns även en rad framstående naturvetare som hävdat detsamma.

3. Kvartetten. Samlade dikter, där jag i en liten enkel pocketbok ger ut mina fyra senaste diktsamlingar.

Dessutom kliar det i fingrarna att ge sig in i skoldebatten igen. Sedan jag lämnade läraryrket har skoldebatten tagit en vändning som helt strider mot tidigare inriktningar. Debattens mest heliga tabu, att aldrig skylla problem på ramfaktorer, har inte bara brutits utan ramfaktorer som resurstilldelning och ägandeformer har helt kommit att dominera. Vad som faktiskt kan och bör göras här och nu på klassrumsgolvet tycks helt negligerat.

Nu kan du köpa min senaste diktsamling! Du gör det billigast och bäst direkt från förlaget. Det är min ärligaste och uppriktigaste diktsamling hittills. Köp den här >>

Dessutom har jag nu "uppdaterat tillbaka" min officiella skrivarsajt. På grund av mitt webbhotells php-uppdateringar försämrades läsningen av min sajt i mobiltelefonerna, och dessa används ju av de flesta av mina läsare för att ta del av innehållet på min sajt.

Nu fungerar allt som det skall igen! Välkommen!

Kommande projekt gäller de mer långsiktiga aforism-, tankedagboks- och diktprojekten. Ett par större verk, som är mer eller mindre slutförda, får för tillfället ”ligga till sig” i väntan på slutbearbetningen. Det rör sig då om en historisk roman och en vardagsfilosofisk fackbok.

Min förra diktsamling, LUCY JORDANS ÖGON (2020), var min första lyrikbok sedan 2013. Den innehåller inte bara mer personliga betraktelser utan fr a tids- och samhällskritik riktad mot meningslösa sysselsättningar, materialism och oreflekterad konsumism. 

Min nästkommande diktsamling, SÅNGER PÅ ÅTERVÄNDSGRÄNDENS MUR, betonar ytterligare det personliga anslaget men även en rent existentiell problematik med människosyn och människovarande i fokus. Texterna är mer lättillgängliga i språket och bilder något mindre djärva än tidigare. Budskapet är prioriterat. Samlingen är slutredigerad och beräknas vara publicerad i början av 2022.

Mitt nästa och just inledda skrivprojekt (utöver vissa andra mer långsiktiga) har jag gett den preliminära titeln Jag minns – Fragment av en komisk uppväxt. Det blir mitt andra "kärleksbarn", även det avlat i hängmattan under mer lustfyllda omständigheter.

I boken kommer jag att redovisa minnesfragment rörande humorns och komikens avgörande betydelse för min uppväxt. Jag har alltmer börjat misstänka att humorn generellt sett betydde avgjort mer under 1950- och 60-talet än den gör idag. Varför det skulle kunna förhålla sig så är ett annat problem som jag skall försöka gräva lite djupare i.

Det kommer att bli en i alla möjliga avseenden "rolig bok"! Det har jag redan börjat ana, trots att jag just inlett projektet. Kanske hinner jag avsluta projektet under hösten.

Det rikskända sprängdådet på Ådalagatan i Linköping för en månad sedan innebar ett uppehåll i min kreativa process. Dådet drabbade inte mig personligen men mina anhöriga. Jag har därför fått ställa upp och stötta på olika sätt. Dessutom påverkade det nesliga brottet min sinnesstämning och splittrade min uppmärksamhet på ett mindre produktivt sätt.

Men nu har vi kunnat bearbeta det inträffade någorlunda fruktbart, så mitt skapande har långsamt tagit fart igen. För tillfället jobbar jag vidare på tre olika projekt:

1. En essäbok i fem delar där varje del illustrerar en aspekt av huvudtemat. Jag föredrar att vara återhållsam om det närmare innehållet i boken, men så mycket kan jag avslöja som att det rör sig om stora viktiga frågor, t ex "Vad innebär det att vara människa?" och "Vilken är människans plats i universum?" Lite högtidligt skulle man kunna uttrycka saken så att boken blir mitt andliga testamente. Jag summerar ett livs tänkande kring livsåskådningsmässiga och existentiella frågeställningar. Fyra av de fem delarna är preliminärt klara.

2. En aforistikbok i Lichtenbergs anda, dvs en "kladdbok". Det blir min tredje samling av kortare reflektioner, denna gång från perioden 2012-2019. Där har jag noterat infall om högt och lågt, väsentligt och oväsentligt. Allt är kronologiskt ordnat men försett med ett register och en ordlista. Bokens tänkta titel behåller jag för mig själv tills vidare. Jag är ensam om titeln på såväl svenska som engelska. Det har jag kunnat försäkra mig om med hjälp av nätets sökmotorer. Samlingen består för tillfället av c a 400 aforismer. Kanske blir det några till.

3. En diktsamling som fortsätter min modernistiska resa som en fortsättning på förra samlingen "Alla andra är zombies". Här försöker jag med ett starkt bild- och känslospråk förhålla mig till tidstypiska fenomen och avarter och även uttrycka djupare filosofiska och existentiella problem. Också rent personliga förhållanden får givetvis interfoliera och förstärka de dominerande temana. 13 av beräknade 39 dikter är klara att ingå samlingen.

Jag kommer att ge lite smakprov ur de tre projekten framöver.

Erfarenheten av explosionen i mina anhörigas närhet kommer jag antagligen kunna omvandla till kreativ energi och utvinna något positivt av, i samtliga tre pågående projekt.

Ett av mina mer lustfyllda projekt, ja, kanske rent av ett "hängmatteprojekt", är att ge ut en uppföljare till min haiku-bok "Sorgmantelns skugga". Arbetstiteln på den nya boken är "Den nakna grodan". Titel-haikun presenterar jag härnedan. Boken kan finnas i tryck inom ett år eller två.

Vandraren huttrar.

I parkens iskalla damm

en naken groda.