Cai Svensson – Min skrivarblogg

I det föregående inlägget skrev jag om frestelsen att återigen börja debattera den svenska skolan. Här kommer ett par smakprov på en antydan till sådan debatt från en kommande(?) diktsamling.

KORPARNA KRAXAR 

Solen går i moln

och korparna kraxar.  –

På en igenvuxen flodstrand

ute på prärien

vilar Tom Sawyer och Huckleberry Finn.

Metspöna står lutade 

som avbrutna torra kvistar mot trädstammen,

medan vågorna skvalpar mot flotten,

drar vidare nedströms.

Och de båda ser mot himlen,

plockar med fransarna på sina halmhattar,

och förklarar frankt för kritikern,

som hänförd fastnat i boken,

att de bara önskar sig frihet

och en pipa tobak till

och inte några dumma hyllningar av crossoverboken

som en quick fix

av vuxenvärldens och skolans misslyckande.

                       * * *

ALLT ÄR MURKET  

I drömmen dras jag åter

till det motsträviga rucklet,

och mitt förra liv passerar revy.

Som järtecken

flagnar väggarna härjade av fukt,

ännu en salsdörr är gisten och gnisslar,

slitna läroböcker

skräpar på korridorens golv,

ventilerna har kvävts av smuts

och allt är murket.

Men rucklet andas,

mot alla odds andas rucklet svagt men tydligt

med hjälp av korrumperad livräddning insatt

av liket i förrådet.

Tro mig, de följande minnesfragmenten (37 –  52) utgörs av metodiklärdomar från Lärarhögskolan som jag troget burit med mig genom hela min lärarbana. De är hämtade ur min bok ”Tro  mig! Fragment från en lärarbana (GML Förlag 2018).

37.

Tro mig, utgå alltid från elevernas verklighet, t ex ”tjejen/killen, mopeden, fotboll” (A Törnvall).

38.

Tro mig, gå från det kända till det okända, från det konkreta till det abstrakta.

39.

Tro mig, konkretisera med bilder och skisser. Ta med föremål.

40.

Tro mig, en lektion om kalla kriget blev lyckad tack vare en liten rödfärgad flisa från Berlin-muren! Den fick jag av min syster som varit på plats och knackat loss den när det begav sig.

41.

Tro mig, gestalta stoff och övningar (gärna dramaturgiskt). Anders Törnvall hänvisade gärna och ofta till Vilhelm Mobergs berättarteknink. ”Lär av Rapport och Aktuellt!” betonade han dessutom.

42.

Tro mig, VISA inte film, UNDERVISA med film (förbered, formulera frågor, följ upp med diskussion mm). Senare har jag erfarit att forskningen om språkinlärning upptäckt just detta.

43.

Tro mig, maximera antalet undervisningstillfällen för ett givet moment/stoff: genomgång, övning, redovisning, läxförhör, skrivning, genomgång av skrivningssvar, återanknytning senare. ”Repetition är all inlärnings moder”.

44.

Tro mig, variera och skifta moment ofta, minst var tjugonde minut. Prioritera elevaktivitet. Håll genomgångarna korta, högst 10–15 minuter.

45.

Tro mig, skriv alltid upp planen för lektionen på tavlan. Det har jag personligen gjort i 40 år! Det har bl a en lugnande effekt på klassen. Ingen ber att få sluta tidigare. Och så framstår man förstås som professionell!

46.

Tro mig, de flesta svårigheterna i klassrummet kan faktiskt förebyggas med planering och förberedelser! Inklusive mental laddning ”i bubblan”.

47.

Tro mig, en av mina viktigaste lärdomar från Lärarhögskolan är vikten av att planera, planera och åter planera! (Jag misstänker att somliga kolleger betraktar mig som ”planeringsfetischist”…)

I min senaste debattbok om den svenska skolan, ”Gift dig aldrig med en lärare” (https://www.gml.se/bocker/gift-dig-aldrig-med-en-larare ) diskuterar jag bl a frågan om huruvida man får älska sitt jobb. Jag kommer där fram till att det närmast ses som en förseelse att vara engagerad och tycka om att gå till jobbet varje morgon.

Det är några år sedan jag skrev detta inlägg. Tyvärr har situationen inte förbättrats. Tvärtom! Engagerade lärare kan få ironiska kommentarer från sina överordnade med pikar om att ”man måste ha ett liv också”. Det kan paradoxalt nog vara samma överordnade som redogör för Hatties forskningsresultat som pekar ut just engagemanget som en framgångsfaktor!

Utvecklingen är givetvis olycklig i ett läge när vi försöker implementera nya tunga reformer. Nu om inte annars krävs extra arbetsinsatser och rent av full satsning från alla i vår skola för att få till stånd en förbättring av dagens illavarslande situation. Gy 11 kan inte utnyttjas för att ”minska arbetsbördan” som en och annan tycks ha förhoppningar om. Möjligen kan vi nå ett sådant mål på lite sikt.

Till och med eleverna på vår skola har börjat slänga sig med samma slappa ironi och kan pika en kompis som läser för mycket böcker i vårt läsprojekt: ”Du måste ha ett liv också!”

Det är till yttermera visso tämligen uppenbart vad som avses med att ”ha ett liv också”. Det är ett konventionellt, konsumistiskt och konformistiskt liv i småborgerlig anda: ”Volvo, vovve och villa”. Det är ett torftigt liv, som författaren Klas Östergren på ett mycket intressant sätt diskuterar som ”att bara pågå”. Man lever inte, man pågår. Att pågå utesluter då ett mer intellektuellt, skapande liv, ett livslångt lärande i humanistisk anda, ett liv i engagemang för andra osv. Det vore djupt olyckligt om våra elever bibringades uppfattningen att det ideala livet utesluter sådana djupare mer kreativa och meningsfulla livsformer.

För mig finns inget mer intensivt liv än ett liv i vad som kallas ”kreativitetens etos”, dvs ett liv där man ÄR snarare än har, ett liv i skapande snarare än i konsumerande.

Jag vägrar att ”ha ett liv också”! Och jag kräver respekt för och vederbörlig uppskattning att av alla de förebilder inom lärarkåren som går före och visar våra elever vad ett meningsfullt och fördjupat liv som gör skillnad innebär.