Om

Cai Svensson är fil dr och lektor. Han har publicerat en rad dikt- och aforismsamlingar samt verk om litteratur, kommunikation och litterärt skapande. Han har även i tidigare verk utnyttjat fragmentet som medel, t ex i ”Nog var det så” där han utforskar sin barndom. Författaren är dessutom verksam som debattör och driver ett antal sajter och bloggar på nätet.

Presentation

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Visar inlägg i kategorin Skrivande

Tillbaka till bloggens startsida

Får man vidareutveckla haikuformen?

Klassisk japansk diktning är just klassisk i den meningen att den handlar om ”regeltvång”, bestämda normer för vad som är vackert och lämpligt i diktsammanhang, såväl formellt som innehållsligt. Därmed rör det sig lika mycket om ”verssmide” och ”hantverk” som om konstnärligt skapande.


Detta kan ju tyckas otillfredsställande, särskilt för unga poeter som skall erövra världen med sina nyskapande alster. Ser vi närmare på vissa sajter, såväl svenska som andra, så blir detta tydligt. En del skribenter deklarerar helt sonika att de ”struntar i reglerna”. Men då uppkommer det fenomenet att de knappast kan sägas skriva haiku längre. Inget fel i det. Vi har väl alla rätt att uttrycka oss i former som vi själva väljer. Dock lär vi få det svårt att bli accepterade som haikupoeter i tidskrifter, tävlingar osv. Inte heller kan vi känna tjusningen med att ”bryta bröd med döda haikupoeter”!


Frågan man kan ställa sig är om det inte finns något utrymme alls för en mer ”romantisk” syn på skapandet av haikudikter. Måste individualiteten och nykreationerna helt underkuvas? Som icke-japaner har vi den fördelen som romantiker att vi redan när vi överför diktgenren till en annan kultursfär utför en kreativ handling. Det är inte självklart hur detta skall ske, nämligen. Dessutom innebär den snabbt föränderliga verkligheten (vilket för övrigt är en typisk zen-tanke!) att det förutsättes en viss skaparförmåga att ständigt hitta nya typer av ”haiku-ögonblick” och ”zen-upplevelser”.


Denna senare tanke odlas ju av utövarna av ”urban haiku”, som blivit en mer eller mindre accepterad form av vidareutvecklad haiku. Dit hör väl även SciFaiku, Science Fiction Haiku. Så även om vissa grunddrag i formen måste vara konstanta för att vi skall kunna tala om haiku i någon rimlig mening av ordet, så kan, så vitt jag förstår, innehåll och tematik varieras över tid och rum.


Dessutom är ju haikudiktningen en av de mest subtila litterär formerna, som kräver ytterst fina nyanser i de kreativa tillskotten. Det totala utrymmet för nybildningar kan därför anses betydande även bortsett från vad jag just skrivit.


Som jag ser det finns det alltså ett visst utrymme även för haikupoeter präglade av ett romantiskt etos.



0 kommentarer | Skriv en kommentar

Att skriva haiku idag

Jag föredrar bundet versmått, dvs en gruppering av haikuns stavelser i ordningen 5-7-5. Att stavelseräkningen riskerar att gå ut över innehållet ser jag som ett mindre bekymmer. Åtminstone efter några års skrivande kommer, så att säga, form och innehåll samtidigt i skapelseögonblicket. Dessutom ligger det i kärnan av haikudiktningen att disciplinera sig, att vara avspänt fokuserad på skeendet för att kunna låta sig inspireras av s k zen-händelser. Versmåttets begränsning blir till en bågsträngs motstånd, ett motstånd som idealt sett ökar och frigör skapandet efter en tids övning.


Jag försöker således utgå från en egen autentisk upplevelse av något ”chockartat”, något ”aha-aktigt”, som ger en djupare insikt i tillvarons sammanhang. Ofta är dessa aha-upplevelser knutna till tvära, plötsliga sammanställningar av vanligtvis orelaterade föremål och skeenden. Genom att vara öppen och barnslig, att förvånas som ett barn över detaljer i omgivningen, hittar jag sådana utgångspunkter för mitt skrivande.


En huvudsträvan är då att säga saker genom att inte säga dem. Jag vill beskriva en scen utan att värdera och kommentera. Abstraktioner och generaliseringar är bannlysta. Detsamma gäller för jag-formen och starka känsloyttringar. Metaforer utnyttjar jag endast i undantagsfall, när de känns motiverade och naturliga. Ofta handlar det då om tämligen ”nötta” bilder, som lätt kan passera för bokstavliga, konventionella uttryck. Ibland ger tvetydigheten mellan bildligt och bokstavligt en extra dimension åt haikun.


Detsamma gäller vissa naturfenomen, t ex bland årstidsmarkörerna, som jag betraktar som oundgängliga inslag även i modern haikudiktning. Väljs dessa konkreta naturfenomen med eftertanke, kan haikudikten få en rymd och en klangbotten som liknar de semantiska rum som endast infödda, bildade japaner förmår uppskatta hos sin haikuskatt.


Form och innehåll bör gå hand i hand. Att hitta den rätta rytmen, helst i skapelseögonblicket, tillhör det allra svåraste för en haikupoet. Här kan det givetvis underlätta att ta till gamla beprövade medel som att läsa dikterna högt, kasta om ord och rader, pröva de rytmiska effekterna av olika kombinationer, utelämna verben, osv. Dock utgör alltid den autentiska zen-upplevelsen utgångspunkten för skapandet.


Går vi tillbaka till de stora japanska mästarna, så upptäcker vi, intressant nog, att ingen av dessa särskilt slaviskt har följt de minutiösa regler för haikuskrivande som florerar här i väst. En Basho, en Issa eller en Buson tillåter sig att emellanåt skriva i jag-form, med starka känslouttryck, förklarande analyser och uttrycksfulla metaforer. Dogmatisk inskränkthet är ingen fruktbar jordmån för kreativiteten.



0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ett urval ofta förekommande frågor med svar


En del av min produktion från senare år


1. Varför började du skriva böcker?

Jag har alltid velat skriva och publicera mig, alltsedan gymnasietiden. Men det var nog under min forskarutbildning som jag fick riktigt blodad tand. Då skrev jag en mängd artiklar och böcker. Ett av mina projekt där handlade om att utforska författarkollektivet i Sverige (se min bok "De ängsliga äventyrarna", Carlssons Förlag). Det innebar att jag träffade och intervjuade åtskilliga skönlitterära författare. Inspirationen det gav mig ledde till att jag lämnade universitetet och började jobba som lärare, för att kunna skriva på sommarlovet och andra längre lov.

2. Varför skriver du dikter och aforismer?

Det rör sig alltid många tankar i mitt huvud. Jag blir faktiskt uppsökt av tankar, som kräver att få bli nedtecknade. Detsamma gäller dikterna, där jag ständigt får en massa uppslag till lyriska uttryck. Jag skriver inte för att tjäna pengar eller för att tävla med andra skribenter. Främst skriver jag för att jag vill "slutförvara" mina tankar och dikter. Hittills har vi inte kommit på något bättre och säkrare sätt än att publicera våra skapelser i tryckta böcker. Om flera hundra år lär mina skrifter finnas på de större biblioteken, i pappersform eller annan form. Jag inbillar mig alltså att jag ibland tänker en och annan originell eller användbar tanke värd att bevara.


3. Skriver du inte romaner och noveller?

Det är kanske den vanligaste fråga som jag får. Ibland formuleras den så här: "Skriver du inga riktiga böcker, romaner och så?" Som poet får man nog leva med den typen av fråga. Dock har jag en rad romanprojekt på gång. Problemet är att hitta tillräckligt med sammanhängande tid, vilket är ett krav. Se avdelningen "Bloggar" här på sajten för en mer ingående beskrivning av vilka romaner som jag för närvarande jobbar på.


4. Hur lång tid tar det att skriva en bok?

Snabbast går det att skriva dikter och aforismer, eftersom de inte kräver någon längre sammanhängande tid för skrivarbetet. Å andra sidan tar det lite tid att få ihop ett lämpligt antal för en bok. Men ett år eller två brukar räcka till för texter i de kortare formaten. Någon roman har jag ännu inte hunnit avsluta, men jag har alltså ett antal pågående romanprojekt (Se svaret på fråga 3). Mitt ordinarie arbete som lärare förhindrar mer koncentrerade ansträngningar att färdigställa så långa texter. Men som heltidsarbetande författare skulle jag nog kunna färdigställa en roman på ett till två år.


5. Har du någon favoritförfattare?

Jag har många favoritförfattare. Inom aforistiken har jag läst Lichtenberg med stor behållning. Och bland lyrikerna föredrar jag modernister som Majakovskij, Char och Bonnefoy. Tranströmer dyrkade jag i min ungdom, och läser förstås fortfarande. Stora romaner som jag ständigt har i bakhuvudet är James Joyces "Ulysseus", Eyvind Johnsons "Strändernas svall" och Patrik Whites "Målaren".


6. Har du någon favorit bland dina egna böcker?

Nja, svårt att säga. Man älskar väl alla sina barn – även om vissa kan komma att vanartas med åren... Men den senaste boken brukar jag känna lite extra för. Så "Nog var det så" upptar mig mest just nu. Den är nog inte min bästa bok. Andra får förresten värdera det jag gör; det är en bra regel.


7. Vilka råd vill du ge till unga författare?

Tro på dig själv. Skriv mycket. Läs mycket. Lär av andra. Gå gärna någon skrivarkurs. Och ha alltid och överallt en anteckningsbok till hands!


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Därför skriver jag – Del 1

Ett sätt att besvara frågan varför jag skriver vore att ge biografiska exempel från min uppväxt, exempel på hur min önskan att skriva har vuxit fram. Redan på låg- och mellanstadiet fick jag beröm av fröken för mina uppsatser som hon ibland läste högt för klassen. Även på högre skolstadier uppmärksammades jag positivt för mina skriverier. På gymnasiet växte sig en önskan starkare om en framtid som författare eller journalist. Då började jag även föra dagbok och skriva lyrik. Sedan skaffade jag mig forskarutbildning, mest för att jag ville ”skriva en bok”. Och på den vägen är det.


Ett annat sätt att förklara mitt skrivande vore att psykologisera. Jag är nu inte så förtjust i den typen av förklaringsmodeller, vilka inte känns så relevanta eller upplysande i mitt fall. (Men jag kan ju ta fel…) Orsaker till mitt skrivande skulle i detta fall kunna vara ”revanschism” eller behov av att göra det bästa av min introverta HSP-karaktär.


Annars vill jag helst se roten och upprinnelsen till mitt flitiga skrivande i mer djupliggande existentiella överväganden. Dessa kan särskilt kasta ljus över varför jag fortsatt att skriva, som allra mest!, senare i livet. Jag kan då urskilja i första hand följande fyra drivkrafter i mitt författarskap. SE NÄSTA INLÄGG!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Därför skriver jag – Del 2

(Forts från del 1.)


1. Liv är process och utveckling. Inte minst på kosmisk nivå blir detta uppenbart. Vi människor är medskapande i universum och skulle eventuellt till och med kunna betraktas som målet för universums existens i det att människan genom sitt medvetande ger universum liv. Den s k ”antropiska principen” diskuteras idag seriöst även av framstående fysiker. Kreativitetens etos är därför en alltmer uppfordrande livsstil, där vi som människor kan bidra till universums och livets utveckling. På min blygsamma nivå innebär detta att jag skriver. Och att jag gör detta snarare än konsumerar (prylar och upplevelser).


2. Det är även min övertygelse att alla människor, vissa i högre grad än andra, har unika erfarenheter av livet. Dessa förtjänar att bevaras som värdefulla i sig och som instrumentella för medmänniskornas lycka och välgång, liksom för livets mångfald och utveckling (t ex enligt punkt 1 ovan). Som outsider och som utrustad med speciella personlighets- och själsgåvor har man en plikt att dela med sig av dessa genom kreativa aktiviteter av olika slag. Personligen skriver och fotograferar jag.


3. Under hela mitt liv har jag, mer eller mindre omedvetet, bekänt mig till vad som brukar benämnas ”filosofisk perfektionism”. Det innebär att jag hela livet följt en plikt att jobba på min egen förkovran, ja, rent av på mitt möjliga ”änglavarande”. Perfektionismen kräver särskilt av dig att du skall försöka höja dig till högre medvetandenivåer. Skrivandet med dess reflexiva verkan på personlighetsutvecklingen är då en särskilt potent faktor. Genom att objektivera sina tankar och känslor på pappret/skärmen är det möjligt att begrunda dem närmare och få kraft till ytterligare utveckling, som sedan i sin tur inspirerar till vidare skriverier osv, osv. Jag uppfattar inte detta som navelskåderi utan som ”egoistisk generositet”, där varje individs förkovran bidrar till hela samhällets emancipation.


4. Omsorgen om mitt eftermäle har även med åren växt sig allt starkare. I aforismer från senare tid har jag uttryckt förhållandet så här: ”Jag skriver till stor del för att två mina händer”. ”Jag skriver för att ingen skall undra över mig den dag jag är borta”. ”Jag lever så länge jag jobbar på mitt eftermäle”.


Jag inbillar mig inte att jag härmed har förmått ”förklara” ett så komplext mänskligt beteende som det symboliska tänkandet via skrift. Men jag har åtminstone visat hur jag, efter bästa förmåga, ser på saken. Just nu…

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Att skriva i fragment

De minnesfragment som jag publicerat innehåller återkommande teman med olika förtecken och inbjuder till tolkningar som hänför sig till såväl positiva som negativa inslag i t ex ”folkhemmet” och den svenska skolan under senare decennier. 

Läsaren välkomnas i och med fragmentformen att bilda sig en egen uppfattning om min ”folkhemska” barndom och min bana som lärare.  

 

Det bör betonas att jag medvetet och avsiktligt undvikit den i genren gängse anaforen ”Jag minns…” till förmån för ”Nog var det så…” och ”Tro mig” som inledning till mina fragment. Därmed har jag önskat demonstrera en syn på minnet som en i grunden svårfångad process men även att min inriktning mot fragmenten som innehåll har varit vägledande.

 

Fragmenten har inte ordnats efter någon annan princip än den associativa. En svag kronologi har dock följts i så måtto att fragmenten sorterats i olika skeden, förskoleåren, tiden på lågstadiet och perioden på mellanstadiet eller skilda perioder i mitt yrkesliv..

 

Jag utnyttjar fragmentet som såväl en ofrånkomlig brist som en avsedd form. Alldeles självfallet finns där en avgörande skillnad mellan fragment genererade av tidens tand och fragment skapade för att vara just fragment. I det senare fallet utgör fragmentet en tolkningsresurs till skillnad från ett källkritiskt bekymmer.

 

Som litteraturkritikern Anders Olsson hävdar i Skillnadens konst. Sex kapitel om moderna fragment (Bonniers, 2006), finns det ett samband mellan metoden att använda fragment och vår moderna tid. När verkligheten känns alltför mångtydig för att kunna återges i helheter blir fragmentet inte en spillra utan en avsedd form, som påminner oss om verklighetens komplexitet.

Till verklighetens komplexitet hänför jag minnet, som minne, och dess innehåll. I projektet att försöka återskapa sin barndom, fixera minnesfragment, möts de båda aspekterna av fragmentet. Avståndet till barndomen och en rad mellanliggande “störningsfaktorer” (foton, andras berättelser mm) är en ofrånkomlig utgångspunkt. Men de resulterande brottstyckena kan även bejakas som en tillgång i försöken att hantera modernitetens insikter.

 

Mats Burström, professor i arkeologi, ger oss stöd för att ändå se optimistiskt på fragmentet som ett uttryck för en förlorad helhet: “Mångfalden av tänkbara tolkningar av den helhet som fragmenten en gång tillhört påminner oss om verklighetens komplexitet och pekar mot något större än denna förlorade helhet. Om alla fragment lät sig sammanfogas till en ursprunglig helhet skulle det paradoxalt nog vara att reducera deras betydelse.” (När fragmenten blir större än helheten. www.svd.se, 31 augusti 2012).

 

Att skriva en berättelse om sin barndom eller yrkeskarriär  vore alltså att reducera den helhet som ens tidiga uppväxt eller professionella verksamhet utgör. Utifrån rent minnesutforskande aspekter har givetvis en besläktad hållning representerats av åtskilliga författare, t ex Georges Perec, Joe Brainard och, nu senast, Peter Englund med Jag kommer ihåg (Natur och kultur, 2016).

 

I mitt fall handlar projekten dock inte främst om att utforska minnet som minne utan om att rekonstruera minnets innehåll i form av händelser och fenomen i min barndom och min yrkeskarriär mot bakgrund av tidsandan. Men också rent personliga minnen står i fokus. Projekten innebär således för mig även ett försök att förstå mig själv genom händelser i mitt liv och min senare tolkning av dessa händelser. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Jag för ”kladdbok” i Lichtenbergs anda

Mina aforismböcker är inspirerade av G.C. Lichtenbergs (1742-1799) metod att föra s.k. ”kladdböcker”. Han förklarar: ”Först en bok i vilken jag skriver in allt så som jag ser det eller som mina tankar kommer, därpå kan detta överföras till en annan där materialet sepa- reras och ordnas och sedan kunde huvudboken få innehålla sista länken i kedjan och den utläggning av saken som härrör från den, ordentligt uttryckt.” (G.C. Lichtenberg, Aforismer. Atlantis, 1997: 23. Övers. Olle Bergquist)


Personligen har jag fört kladdbok i drygt 20 år. Somt har bearbetats och publicerats i andra sammanhang, men merparten har förblivit dolt i skrivbordslådan, såsom avsikten är enligt Lichtenberg. Mina aforismsamlingar kan naturligtvis till större delen betraktas som länk två i den kedja som jag just låtit aforistikens store mästare beskriva. Mina anteckningar har regel inte kommit att ”separeras och ordnas” efter något som helst mönster.


Litteratur är kommunikation. Jag tillhör inte dem som skriver enbart för skrivbordslådan. Istället delar jag Wilhelm Ekelunds förhoppning om att det i framtiden skall finnas åtminstone en enda läsare som förstår och kan uppskatta det som man publicerar. För övrigt har jag lånat titeln på min första aforismbok, ”Obeträddheter”, från just Wilhelm Ekelund.


För att förstå mina tankar, ur ett författarperspektiv, bör man kanske vara något bekant med riktningar och tendenser som pragmatism, pragmatik, relativism och socialkonstruktivism. Men jag bevakar inte mina intentioner särskilt svartsjukt och är väl medveten om att ett verk, när det väl lämnat tryckeriet, kan ge upphov till nya kommunikativa handlingar. Så om du som läsare får ut något av mina funderingar, vad det än vara månde, har jag nått åtminstone en del av mitt syfte.

Taggat med: 

,

0 kommentarer | Skriv en kommentar