Om

Cai Svensson är fil dr och lektor. Han har publicerat en rad dikt- och aforismsamlingar samt verk om litteratur, kommunikation och litterärt skapande. Han har även i tidigare verk utnyttjat fragmentet som medel, t ex i ”Nog var det så” där han utforskar sin barndom. Författaren är dessutom verksam som debattör och driver ett antal sajter och bloggar på nätet.

Presentation

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Min barndom på 1950-talet

Min barndom utspelades under den period som omväxlande har karaktäriserats med etiketter som ”folkhemmet”, ”rekordåren”, ”social ingenjörskonst” och ”det starka samhället”. De minnesfragment som jag publicerat i boken ”Nog var det så. Fragment av en folkhemsk barndom” innehåller återkommande teman med olika förtecken och inbjuder till tolkningar som hänför sig till såväl positiva som negativa inslag i ”folkhemmet”. 

 

Läsaren välkomnas att bilda sig en egen uppfattning om min ”folkhemska” barndom. Men jag vill ändå här, antydningsvis, peka på några drag i tidsandan vilka jag personligen skattar som betydelsefulla i sammanhanget. 


På den positiva sidan bör nämnas vaccinationsprogrammen, sociallagstiftningen med bl a införande av tre veckors semester och icke behovsprövat barnbidrag. Men även public service-företagens folkbildande ambitioner och beslutet om enhetsskola hade genomgripande betydelse för tidens sociala ingenjörskonst och min egen uppväxt. Den frekventa förekomsten av kamratfostran och sociala lekar bör heller inte underskattas.

 

I den folkhemska fasadens sprickor kan man emellertid även ana rent elakartade strömningar. Vad vi idag skulle karaktärisera som rasfördomar var på ett oreflekterat sätt legio. Behandlingen av svaga och utsatta grupper lämnade mycket övrigt att önska. T ex barnhemsbarnens stundtals svåra situation har ju på senare tid uppmärksammats. Dubbelmoral, fördomar, skvaller och hård social kontroll ute i bostadsområdena är tyvärr andra, bara alltför uppenbara, ingredienser i mina minnesfragment.

 

Två av periodens grundvärden får var och en efter eget skön bedöma. De har blivit omdebatterade under senare år och beskyllts för att stå för en totalitär människosyn. Att ”vara hel och ren” och ”att arbeta och göra rätt för sig” är tankefigurer som präglar flera av de publicerade minnesfragmenten.

 

Att skriva en sammanhängande berättelse om sin barndom vore att reducera den helhet som ens tidiga uppväxt utgör. Utifrån rent minnesutforskande aspekter har givetvis en besläktad hållning representerats av åtskilliga författare, t ex Georges Perec, Joe Brainard och, nu senast, Peter Englund med "Jag kommer ihåg" (Natur och kultur, 2016).

 

I mitt fall handlar projektet dock inte främst om att utforska minnet som minne utan om att rekonstruera minnets innehåll i form av händelser och fenomen i min barndom mot bakgrund av tidsandan. Men också rent personliga minnen står i fokus. Projektet innebär således för mig även ett försök att förstå mig själv genom tidiga händelser i mitt liv och min senare tolkning av dessa händelser. 

 

Mer om min barndom kan du alltså läsa i ”Nog var det så. Fragment av en folkhemsk barndom”.

Måste man ”ha ett liv också”?

I min senaste debattbok om den svenska skolan, ”Gift dig aldrig med en lärare” (https://www.gml.se/bocker/gift-dig-aldrig-med-en-larare ) diskuterar jag bl a frågan om huruvida man får älska sitt jobb. Jag kommer där fram till att det närmast ses som en förseelse att vara engagerad och tycka om att gå till jobbet varje morgon.


Det är några år sedan jag skrev detta inlägg. Tyvärr har situationen inte förbättrats. Tvärtom! Engagerade lärare kan få ironiska kommentarer från sina överordnade med pikar om att ”man måste ha ett liv också”. Det kan paradoxalt nog vara samma överordnade som redogör för Hatties forskningsresultat som pekar ut just engagemanget som en framgångsfaktor!


Utvecklingen är givetvis olycklig i ett läge när vi försöker implementera nya tunga reformer. Nu om inte annars krävs extra arbetsinsatser och rent av full satsning från alla i vår skola för att få till stånd en förbättring av dagens illavarslande situation. Gy 11 kan inte utnyttjas för att ”minska arbetsbördan” som en och annan tycks ha förhoppningar om. Möjligen kan vi nå ett sådant mål på lite sikt.


Till och med eleverna på vår skola har börjat slänga sig med samma slappa ironi och kan pika en kompis som läser för mycket böcker i vårt läsprojekt: ”Du måste ha ett liv också!”


Det är till yttermera visso tämligen uppenbart vad som avses med att ”ha ett liv också”. Det är ett konventionellt, konsumistiskt och konformistiskt liv i småborgerlig anda: ”Volvo, vovve och villa”. Det är ett torftigt liv, som författaren Klas Östergren på ett mycket intressant sätt diskuterar som ”att bara pågå”. Man lever inte, man pågår. Att pågå utesluter då ett mer intellektuellt, skapande liv, ett livslångt lärande i humanistisk anda, ett liv i engagemang för andra osv. Det vore djupt olyckligt om våra elever bibringades uppfattningen att det ideala livet utesluter sådana djupare mer kreativa och meningsfulla livsformer.


För mig finns inget mer intensivt liv än ett liv i vad som kallas ”kreativitetens etos”, dvs ett liv där man ÄR snarare än har, ett liv i skapande snarare än i konsumerande.


Jag vägrar att ”ha ett liv också”! Och jag kräver respekt för och vederbörlig uppskattning att av alla de förebilder inom lärarkåren som går före och visar våra elever vad ett meningsfullt och fördjupat liv som gör skillnad innebär.


Att skriva i fragment

De minnesfragment som jag publicerat innehåller återkommande teman med olika förtecken och inbjuder till tolkningar som hänför sig till såväl positiva som negativa inslag i t ex ”folkhemmet” och den svenska skolan under senare decennier. 

Läsaren välkomnas i och med fragmentformen att bilda sig en egen uppfattning om min ”folkhemska” barndom och min bana som lärare.  

 

Det bör betonas att jag medvetet och avsiktligt undvikit den i genren gängse anaforen ”Jag minns…” till förmån för ”Nog var det så…” och ”Tro mig” som inledning till mina fragment. Därmed har jag önskat demonstrera en syn på minnet som en i grunden svårfångad process men även att min inriktning mot fragmenten som innehåll har varit vägledande.

 

Fragmenten har inte ordnats efter någon annan princip än den associativa. En svag kronologi har dock följts i så måtto att fragmenten sorterats i olika skeden, förskoleåren, tiden på lågstadiet och perioden på mellanstadiet eller skilda perioder i mitt yrkesliv..

 

Jag utnyttjar fragmentet som såväl en ofrånkomlig brist som en avsedd form. Alldeles självfallet finns där en avgörande skillnad mellan fragment genererade av tidens tand och fragment skapade för att vara just fragment. I det senare fallet utgör fragmentet en tolkningsresurs till skillnad från ett källkritiskt bekymmer.

 

Som litteraturkritikern Anders Olsson hävdar i Skillnadens konst. Sex kapitel om moderna fragment (Bonniers, 2006), finns det ett samband mellan metoden att använda fragment och vår moderna tid. När verkligheten känns alltför mångtydig för att kunna återges i helheter blir fragmentet inte en spillra utan en avsedd form, som påminner oss om verklighetens komplexitet.

Till verklighetens komplexitet hänför jag minnet, som minne, och dess innehåll. I projektet att försöka återskapa sin barndom, fixera minnesfragment, möts de båda aspekterna av fragmentet. Avståndet till barndomen och en rad mellanliggande “störningsfaktorer” (foton, andras berättelser mm) är en ofrånkomlig utgångspunkt. Men de resulterande brottstyckena kan även bejakas som en tillgång i försöken att hantera modernitetens insikter.

 

Mats Burström, professor i arkeologi, ger oss stöd för att ändå se optimistiskt på fragmentet som ett uttryck för en förlorad helhet: “Mångfalden av tänkbara tolkningar av den helhet som fragmenten en gång tillhört påminner oss om verklighetens komplexitet och pekar mot något större än denna förlorade helhet. Om alla fragment lät sig sammanfogas till en ursprunglig helhet skulle det paradoxalt nog vara att reducera deras betydelse.” (När fragmenten blir större än helheten. www.svd.se, 31 augusti 2012).

 

Att skriva en berättelse om sin barndom eller yrkeskarriär  vore alltså att reducera den helhet som ens tidiga uppväxt eller professionella verksamhet utgör. Utifrån rent minnesutforskande aspekter har givetvis en besläktad hållning representerats av åtskilliga författare, t ex Georges Perec, Joe Brainard och, nu senast, Peter Englund med Jag kommer ihåg (Natur och kultur, 2016).

 

I mitt fall handlar projekten dock inte främst om att utforska minnet som minne utan om att rekonstruera minnets innehåll i form av händelser och fenomen i min barndom och min yrkeskarriär mot bakgrund av tidsandan. Men också rent personliga minnen står i fokus. Projekten innebär således för mig även ett försök att förstå mig själv genom händelser i mitt liv och min senare tolkning av dessa händelser. 

Jag för ”kladdbok” i Lichtenbergs anda

Mina aforismböcker är inspirerade av G.C. Lichtenbergs (1742-1799) metod att föra s.k. ”kladdböcker”. Han förklarar: ”Först en bok i vilken jag skriver in allt så som jag ser det eller som mina tankar kommer, därpå kan detta överföras till en annan där materialet sepa- reras och ordnas och sedan kunde huvudboken få innehålla sista länken i kedjan och den utläggning av saken som härrör från den, ordentligt uttryckt.” (G.C. Lichtenberg, Aforismer. Atlantis, 1997: 23. Övers. Olle Bergquist)


Personligen har jag fört kladdbok i drygt 20 år. Somt har bearbetats och publicerats i andra sammanhang, men merparten har förblivit dolt i skrivbordslådan, såsom avsikten är enligt Lichtenberg. Mina aforismsamlingar kan naturligtvis till större delen betraktas som länk två i den kedja som jag just låtit aforistikens store mästare beskriva. Mina anteckningar har regel inte kommit att ”separeras och ordnas” efter något som helst mönster.


Litteratur är kommunikation. Jag tillhör inte dem som skriver enbart för skrivbordslådan. Istället delar jag Wilhelm Ekelunds förhoppning om att det i framtiden skall finnas åtminstone en enda läsare som förstår och kan uppskatta det som man publicerar. För övrigt har jag lånat titeln på min första aforismbok, ”Obeträddheter”, från just Wilhelm Ekelund.


För att förstå mina tankar, ur ett författarperspektiv, bör man kanske vara något bekant med riktningar och tendenser som pragmatism, pragmatik, relativism och socialkonstruktivism. Men jag bevakar inte mina intentioner särskilt svartsjukt och är väl medveten om att ett verk, när det väl lämnat tryckeriet, kan ge upphov till nya kommunikativa handlingar. Så om du som läsare får ut något av mina funderingar, vad det än vara månde, har jag nått åtminstone en del av mitt syfte.

Taggat med: 

,

Välkommen till min nya skrivarsida!

På min skrivarsida kommer jag att publicera tankar om skrivandet, smakprov på kommande böcker och beskrivningar av tidigare publicerade verk.

Nyare inlägg