Cai Svensson – Min skrivarblogg

Idag har glädjande nog mitt förlag GML Förlag publicerat min diktsamling Lucy Jordans ögon. Du kan läsa mer om den och köpa den här >>.

Den som läser mina dikter känner mig bättre än jag själv gör. I min lyrik kan jag tillåta mig vara mer personlig och ärlig. 

Diktsamlingen Lucy Jordans ögon är min första lyrikbok sedan 2013. Den innehåller inte bara mer personliga betraktelser utan fr a tids- och samhällskritik riktad mot meningslösa sysselsättningar, materialism och oreflekterad konsumism.  

Flera av dikterna är skrivna med Lucy Jordans tänkta syn på sakernas tillstånd. Då närmar vi oss även en rent existentiell problematik med människosyn och människovarande i fokus. Texterna innehåller en mer lättillgänglig språkform och mindre djärva bilder än tidigare. Budskapet är prioriterat. Jim Morrison får stå för anslaget till samlingen:

 We have assembled inside this ancient

                       & insane theatre

                 To propagate our lust for life

                       & flee the swarming wisdom

                                           of the streets    

                   –  Jim Morrison

”Lucy Jordans ögon” räknar jag med skall finnas i bokhandeln i augusti.

Mitt nästa och just inledda skrivprojekt (utöver vissa andra mer långsiktiga) har jag gett den preliminära titeln Jag minns – Fragment av en komisk uppväxt. Det blir mitt andra "kärleksbarn", även det avlat i hängmattan under mer lustfyllda omständigheter.

I boken kommer jag att redovisa minnesfragment rörande humorns och komikens avgörande betydelse för min uppväxt. Jag har alltmer börjat misstänka att humorn generellt sett betydde avgjort mer under 1950- och 60-talet än den gör idag. Varför det skulle kunna förhålla sig så är ett annat problem som jag skall försöka gräva lite djupare i.

Det kommer att bli en i alla möjliga avseenden "rolig bok"! Det har jag redan börjat ana, trots att jag just inlett projektet. Kanske hinner jag avsluta projektet under hösten.

Snapshots från ett källarhål är en fortsättning på det aforismprojekt som tidigare resulterat i samlingarna Obeträddheter (2009) och Den kringskurna himlen (2012). Samtliga bygger på metoden att föra ”kladdbok” i G C Lichtenbergs efterföljd.

De redovisade fragmenten består inte bara av aforismer i egentlig mening utan även av allmänna tankar, idéer, infall och kommentarer till möten med människor och böcker. Anteckningarna är som tidigare en metod för självutforskande, självutveckling och värnande om en tidlös, klassisk livshållning med människans högre bestämmelse som mål.

Sådana ”högstämda” och ”pretentiösa” ambitioner framhäver givetvis tendenser i tiden som blivit min måltavla. Mer generella tids- och kulturkritiska kommentarer kombineras med ett mer specifikt ifrågasättande av naiv vetenskapstro, biologism, reduktionism, oreflekterad ateism, konsumism och ytliga tidsfördriv. Alltmer har också reflektioner kring mina rent personliga omständigheter tillåtits bidra till helhetsbilden.

Jag har avstått från att etikettera och kategorisera sina utsagor. Istället presenteras de kronologiskt, i den ordning som de bakomliggande tankarna, idéerna och infallen har infunnit sig och dokumenterats. Det rör sig alltså om ett slags glesa ”dagboksanteckningar”. Vad som utvecklats och vad som bestått tematiskt genom åren blir därmed tydligare. Stilen har genomgående hållits ytterst knapp, konstlös och koncentrerad.

Det är min ödmjuka förhoppning att kunna inspirera andra att tänka nytt, stort och djupt och kanske även själva börja anteckna och publicera sina tankar och reflektioner. Det skulle då kunna bli mångas uppgift att bidra till en mer komplett bild av vad det innebär att vara människa idag.

Boken kan du köpa här >>

Mitt i värmeböljan och coronapandemin har jag lyckats behålla min produktivitet. Till mina övriga skrivprojekt har jag numera lagt digitalisering av mina tidigare analoga böcker. 

Så nu föreligger även mina tre senaste böcker i e-boksupplaga. Du kan köpa dem i valfri nätbokhandel nära dig. Och det till ett riktigt fördelaktigt pris. 

Mitt hittills viktigaste arbete finns nu publicerat på GML Förlag. Humanism 3.0. Mellan naturalism och religion är ett försök att blåsa liv i humanismen som livsåskådning  att förslå en moderniserad variant för vår tid. Den behandlar främst hoten mot människans väl, värde och värdighet.  

Under de senaste decennierna har en rad avgörande historiska skeenden och händelser satt sina avtryck. Berlin-murens fall, klimatkrisen, it-revolutionen, globaliseringen och flyktingströmmarna är sådana faktorer som en humanism 3.0 har att förhålla sig till. Samtidigt måste klassiska humanistiska värden som människans värdighet, bildning och väl fortsatt värnas. Den nuvarande smala och inskränkta sekulära strömningen kräver en viss utvidgning och en ny balans mellan olika inslag. Det är huvudsyftet med denna bok att föreslå hur detta skall gå till. 

Men det finns andra mer substantiella hot mot humanitetskulturen. Det senaste halvseklets tilltagande materialism och konsumism har försvagat de andliga och kulturella värdenas roll i människors liv. En liknande effekt har den rådande vetenskapssynen haft. Utvecklingen har därför resulterat i ett andligt tomrum, en livsåskådningsmässig vilsenhet. Människan reduceras inte sällan till ”bara ett djur” eller t o m till enkla fysikaliska och kemiska processer. Men en ny mer humanistisk, alternativ vetenskapssyn har sedan länge börjat växa fram, en syn som är mer holistisk, dynamisk och som tar sin utgångspunkt i människans direkta upplevelse av sin livsvärld. Den inger hopp. 

I Humanism 3.0 lyfts stora gestalter fram som tagit de grundläggande livsfrågorna på fullaste allvar och som med sina tankar bekämpat olika hot mot fundamentala humanistiska värden. Förhoppningsvis ger boken dig som läsare inspiration till att påbörja dina egna andliga resor, till att upptäcka humanismen som en relevant och oundgänglig livshållning för vår tid. Köp den här >>  

Den här boken vill inspirera dig att skriva ner dina egna minnen av din ungdoms musik,  mode  och de­ batt. "Den  här boken är ett kärleksbarn avlat i hängmat­tan.  Den har skapats under rent lustfyllda omständighe­ter, oplanerat och utan kall beräkning."

Författaren  redovisar drygt 200 minnesfragment från sin ung­domstid i Linköping. Han har velat fånga vardagen ute i bo­stadsområdena  och på skolorna. Tiden präglades av omväl­vande händelser som radikalt förändrade synen på ungdomars liv och på samhället  och politiken i stort. Men det som främst intresserade ungdomar var förstås den nya musiken och det nya modet.

Minnesfragmenten rymmer  hela  vidden  av rent  komiska förhållanden, små glädjeämnen  och irritationsmoment i var­dagen samt djupaste tragik. De mer livsavgörande fragmenten berör det ofattbara att inte endast dyrkade idoler utan även klasskamrater (!) ibland gick bort i drogmissbruk och olyckor.

Visst minns jag inbjuder läsaren att göra egna tolkningar av fragmenten  och  den  eventuella  helhet  de  kan skapa. Dess­utom är det författarens  förhoppning att fler vittnen från  ti­den börjar utforska sina egna minnen. Läs mer >>

Den här boken handlar om människans existentiella vandring under stjärnhimlen 

Vi har nu färdats två decennier in i det nya millenniet. Var 1900-talet ett exceptionellt krigiskt och blodbesudlat århundrade, så har det nya millenniet näppeligen inletts mer hoppingivande. Krig, terror och attentat har med plågsam tydlighet indikerat att människovärdet, respekten för individen, inte höjt sig nämnvärt ovan nollpunkten efter andra världskriget. Diskussionen om abort, dödshjälp, stamcellsforskning, genmanipulation etc har även den utsatt humanismens grundläggande ståndpunkter om människans värde och värdighet för ständigt nya prövningar och hot. Också vår vardagliga mänskliga samfärdsel är hotad. Andan riskerar att förråas, trösklar sänkas, spärrar förslappas. Det bjuds vi redan alltför många och tragiska exempel på i mediernas dagliga nyhetsrapportering.

Det bedrivs tvivelaktig naturvetenskaplig forskning om människan som riskerar att tjäna som ett moraliskt och ideologiskt rättfärdigande för moderna samhällen att vara själviska. Man följer ju bara ”naturen” som forskningen menar sig ha påvisat och ursäktar därigenom olämpligt uppförande som leder till negativa konsekvenser för det framtida mänskliga samhället. 

Att i den offentliga debatten på olika sätt ge uttryck för åsikten att ”människan är bara ett djur bland andra” innebär onekligen att man krattar manegen för dessa ständiga hot mot människans värdighet.

Personligen har jag aldrig sett på mig själv som ett djur. Jag reagerar starkt och instinktivt mot varje påstående med innebörden ”människan är bara ett djur bland andra”. Att därför mer eller mindre dagligen möta människor, ofta välutbildade, som finner denna min hållning närmast komisk är givetvis högst frustrerande. Dock tror jag mig ana var denna tendens att reducera människan har sin upprinnelse. Och det är ett bekymmer som jag går i närkamp med redan i bokens

Vi lever i en hektisk tid med info-stress och ständig uppkoppling till sociala medier. Egentid för att begrunda vad det innebär att vara människa och vilken plats människan har i universum tycks bli alltmer sällsynt. I stället är vi upptagna av sådant som djupast sett är betydelselöst. I den här boken lyfts stora gestalter fram som tagit dessa grundläggande livsfrågor på fullaste allvar och som med sina tankar bekämpat olika hot mot fundamentala humanistiska värden. Förhoppningsvis ger boken dig som läsare inspiration till att påbörja sina egna andliga resor.     

För vad händer egentligen med dig om du ser dig som ett djur? Det är en oroande fråga som den här boken försöker besvara. Efter läsningen kommer du inte att se på dig själv på samma sätt som tidigare.

Köp boken där böcker säljs! Eller direkt från GML Förlag! >>

Det rikskända sprängdådet på Ådalagatan i Linköping för en månad sedan innebar ett uppehåll i min kreativa process. Dådet drabbade inte mig personligen men mina anhöriga. Jag har därför fått ställa upp och stötta på olika sätt. Dessutom påverkade det nesliga brottet min sinnesstämning och splittrade min uppmärksamhet på ett mindre produktivt sätt.

Men nu har vi kunnat bearbeta det inträffade någorlunda fruktbart, så mitt skapande har långsamt tagit fart igen. För tillfället jobbar jag vidare på tre olika projekt:

1. En essäbok i fem delar där varje del illustrerar en aspekt av huvudtemat. Jag föredrar att vara återhållsam om det närmare innehållet i boken, men så mycket kan jag avslöja som att det rör sig om stora viktiga frågor, t ex "Vad innebär det att vara människa?" och "Vilken är människans plats i universum?" Lite högtidligt skulle man kunna uttrycka saken så att boken blir mitt andliga testamente. Jag summerar ett livs tänkande kring livsåskådningsmässiga och existentiella frågeställningar. Fyra av de fem delarna är preliminärt klara.

2. En aforistikbok i Lichtenbergs anda, dvs en "kladdbok". Det blir min tredje samling av kortare reflektioner, denna gång från perioden 2012-2019. Där har jag noterat infall om högt och lågt, väsentligt och oväsentligt. Allt är kronologiskt ordnat men försett med ett register och en ordlista. Bokens tänkta titel behåller jag för mig själv tills vidare. Jag är ensam om titeln på såväl svenska som engelska. Det har jag kunnat försäkra mig om med hjälp av nätets sökmotorer. Samlingen består för tillfället av c a 400 aforismer. Kanske blir det några till.

3. En diktsamling som fortsätter min modernistiska resa som en fortsättning på förra samlingen "Alla andra är zombies". Här försöker jag med ett starkt bild- och känslospråk förhålla mig till tidstypiska fenomen och avarter och även uttrycka djupare filosofiska och existentiella problem. Också rent personliga förhållanden får givetvis interfoliera och förstärka de dominerande temana. 13 av beräknade 39 dikter är klara att ingå samlingen.

Jag kommer att ge lite smakprov ur de tre projekten framöver.

Erfarenheten av explosionen i mina anhörigas närhet kommer jag antagligen kunna omvandla till kreativ energi och utvinna något positivt av, i samtliga tre pågående projekt.

Den här boken – i Linköping. Människor, miljöer, mysterier – har jag gett ut för att dela med mig av mina intryck av min hemstad. Jag hoppas att människor ska börja reflektera över sin egen förankring lokalt och historiskt. Mina bilder kan då möjligen resultera i en mix av igenkännandets glädje, nostalgi, förvåning och lätt obehag.

Bilderna har tillkommit under en fyrtioårsperiod från slutet av 1970-talet och fram till idag. Tyngdpunkten i urvalet ligger på de senaste två decennierna. Motiven har jag alltså funnit under mitt regelbundna flanerande i mina hemtrakter.

Under arbetet med boken visade det sig att bilderna tematiskt uttrycker såväl tradition som förnyelse. Under senare år har gatubilden kommit att domineras av mobilanvändare, joggare och hundar. Andelen pensionärer och mångkulturella inslag tycks även ha ökat, liksom antalet människor i utanförskap, t ex tiggare. Också vandalism och nerskräpning förefaller ha tilltagit. Dock har Linköping behållit sin prägel av handels- och utbildningsstad med livlig affärsverksamhet och torghandel interfolierad med studentikosa upptåg. Även stadens karaktär av ”trädgårdsstad” med låg bebyggelse har i stort bestått, med endast vissa sällsynta undantag.

Jag har inte haft någon ambition att vara vetenskapligt dokumentär och gör heller inte anspråk på att vara uttömmande i min skildring av Linköping. Dessutom har jag avhållit mig från att ge mer utförliga kommentarer till bilderna. Det är min förhoppning att betraktaren gör sina egna tolkningar men kanske även i viss mån delar mina upplevelser av vad som fångats i bild.  Läs mera >>

Klassisk japansk diktning är just klassisk i den meningen att den handlar om ”regeltvång”, bestämda normer för vad som är vackert och lämpligt i diktsammanhang, såväl formellt som innehållsligt. Därmed rör det sig lika mycket om ”verssmide” och ”hantverk” som om konstnärligt skapande.

Detta kan ju tyckas otillfredsställande, särskilt för unga poeter som skall erövra världen med sina nyskapande alster. Ser vi närmare på vissa sajter, såväl svenska som andra, så blir detta tydligt. En del skribenter deklarerar helt sonika att de ”struntar i reglerna”. Men då uppkommer det fenomenet att de knappast kan sägas skriva haiku längre. Inget fel i det. Vi har väl alla rätt att uttrycka oss i former som vi själva väljer. Dock lär vi få det svårt att bli accepterade som haikupoeter i tidskrifter, tävlingar osv. Inte heller kan vi känna tjusningen med att ”bryta bröd med döda haikupoeter”!

Frågan man kan ställa sig är om det inte finns något utrymme alls för en mer ”romantisk” syn på skapandet av haikudikter. Måste individualiteten och nykreationerna helt underkuvas? Som icke-japaner har vi den fördelen som romantiker att vi redan när vi överför diktgenren till en annan kultursfär utför en kreativ handling. Det är inte självklart hur detta skall ske, nämligen. Dessutom innebär den snabbt föränderliga verkligheten (vilket för övrigt är en typisk zen-tanke!) att det förutsättes en viss skaparförmåga att ständigt hitta nya typer av ”haiku-ögonblick” och ”zen-upplevelser”.

Denna senare tanke odlas ju av utövarna av ”urban haiku”, som blivit en mer eller mindre accepterad form av vidareutvecklad haiku. Dit hör väl även SciFaiku, Science Fiction Haiku. Så även om vissa grunddrag i formen måste vara konstanta för att vi skall kunna tala om haiku i någon rimlig mening av ordet, så kan, så vitt jag förstår, innehåll och tematik varieras över tid och rum.

Dessutom är ju haikudiktningen en av de mest subtila litterär formerna, som kräver ytterst fina nyanser i de kreativa tillskotten. Det totala utrymmet för nybildningar kan därför anses betydande även bortsett från vad jag just skrivit.

Som jag ser det finns det alltså ett visst utrymme även för haikupoeter präglade av ett romantiskt etos.

Jag föredrar bundet versmått, dvs en gruppering av haikuns stavelser i ordningen 5-7-5. Att stavelseräkningen riskerar att gå ut över innehållet ser jag som ett mindre bekymmer. Åtminstone efter några års skrivande kommer, så att säga, form och innehåll samtidigt i skapelseögonblicket. Dessutom ligger det i kärnan av haikudiktningen att disciplinera sig, att vara avspänt fokuserad på skeendet för att kunna låta sig inspireras av s k zen-händelser. Versmåttets begränsning blir till en bågsträngs motstånd, ett motstånd som idealt sett ökar och frigör skapandet efter en tids övning.

Jag försöker således utgå från en egen autentisk upplevelse av något ”chockartat”, något ”aha-aktigt”, som ger en djupare insikt i tillvarons sammanhang. Ofta är dessa aha-upplevelser knutna till tvära, plötsliga sammanställningar av vanligtvis orelaterade föremål och skeenden. Genom att vara öppen och barnslig, att förvånas som ett barn över detaljer i omgivningen, hittar jag sådana utgångspunkter för mitt skrivande.

En huvudsträvan är då att säga saker genom att inte säga dem. Jag vill beskriva en scen utan att värdera och kommentera. Abstraktioner och generaliseringar är bannlysta. Detsamma gäller för jag-formen och starka känsloyttringar. Metaforer utnyttjar jag endast i undantagsfall, när de känns motiverade och naturliga. Ofta handlar det då om tämligen ”nötta” bilder, som lätt kan passera för bokstavliga, konventionella uttryck. Ibland ger tvetydigheten mellan bildligt och bokstavligt en extra dimension åt haikun.

Detsamma gäller vissa naturfenomen, t ex bland årstidsmarkörerna, som jag betraktar som oundgängliga inslag även i modern haikudiktning. Väljs dessa konkreta naturfenomen med eftertanke, kan haikudikten få en rymd och en klangbotten som liknar de semantiska rum som endast infödda, bildade japaner förmår uppskatta hos sin haikuskatt.

Form och innehåll bör gå hand i hand. Att hitta den rätta rytmen, helst i skapelseögonblicket, tillhör det allra svåraste för en haikupoet. Här kan det givetvis underlätta att ta till gamla beprövade medel som att läsa dikterna högt, kasta om ord och rader, pröva de rytmiska effekterna av olika kombinationer, utelämna verben, osv. Dock utgör alltid den autentiska zen-upplevelsen utgångspunkten för skapandet.

Går vi tillbaka till de stora japanska mästarna, så upptäcker vi, intressant nog, att ingen av dessa särskilt slaviskt har följt de minutiösa regler för haikuskrivande som florerar här i väst. En Basho, en Issa eller en Buson tillåter sig att emellanåt skriva i jag-form, med starka känslouttryck, förklarande analyser och uttrycksfulla metaforer. Dogmatisk inskränkthet är ingen fruktbar jordmån för kreativiteten.

Ett av mina mer lustfyllda projekt, ja, kanske rent av ett "hängmatteprojekt", är att ge ut en uppföljare till min haiku-bok "Sorgmantelns skugga". Arbetstiteln på den nya boken är "Den nakna grodan". Titel-haikun presenterar jag härnedan. Boken kan finnas i tryck inom ett år eller två.

Vandraren huttrar.

I parkens iskalla damm

en naken groda.

I ett intressant och angeläget inlägg på DN-debatt argumenterar professor Stefan Einhorn för att vi bör dela med oss mer av vårt överflöd. Skälen bakom ett sådant beteende betraktar han som mindre intressanta. Det avgörande är handlingen, att vi ger. (Skulle det för övrigt inte här vara nog med att hänvisa till Kants kalla plikt?)

De skäl som Einhorn trots allt anför för att ge tycks mig varken uttömmande eller icke-överlappande. Flertalet kan väl kategoriseras som kulturellt betingade, t ex de ”ädla” (altruism), medan andra är rent egoistiska (vi gagnas och njuter av att ge). Intressantast, enligt Einhorn själv, är motivet att det ”är vår natur” att ge. Liksom andra arter har vi en evolutionärt framdriven altruistisk drift.

Problemet med detta senare resonemang ligger manifest i Einhorns inlägg. Han frågar sig ju själv varför vi trots alla goda skäl inte ger mer än vad vi gör. Den biologiska driften är uppenbarligen helt otillräcklig. Eller kan man möjligen välja att bortse från en drift?

Denna senare fråga är mig den avgörande. En människa är inget djur. OCH DET ÄR ETT VAL MAN KAN GÖRA, att inte tolka sig själv som ett djur! Det intressantast mänskliga har inget med drifter att skaffa. Det är just det som skiljer oss från djuren som det västerländska humanistiska projektet har att utveckla. Skall vi få människor att ge ännu mer till behövande medmänniskor bör vi kanske istället ännu tydligare vädja till de ”ädla”, kulturellt grundade, motiven. Alltför många av dagens människor är biologister och ser livet som ren kamp, där den bäst anpassade är i sin fulla rätt att behålla sitt överflöd för sig själv.

I DN nu i veckan har vi kunnat läsa om en konferens som gällt ängeln i konsten. Enligt en katolsk präst upplever ängeln nu en renässans. Det intressanta med ängels-motivets aktualitet är inte dess grund i New Age (som den katolske prästen hänvisar till) eller andra metafysiska riktningar utan dess tillämpning av stora författare och konstnärer i modern tid. Jag kommer främst att tänka på Rilke, för vilken ängeln förkroppsligar det eviga temat med den kluvna människosjälen och dess aning om och längtan efter en högre bestämmelse för mänskligheten. Människans potentiella änglavarande är fullt möjligt att förverkliga.

Människan må vara biologiskt begränsad i sin fysiska skröplighet och dödlighet. Men som människa betraktad är hon något kvalitativt annorlunda än ett djur. I människan verkar evolutionen tillbaka på sig själv i ett frigörande förlopp, som nu växlat upp på en högre, kulturell nivå, vad Teilhard de Chardin benämner ”noosfären”. Världens framtid beror inte av någon biologisk drift inlagd i djuret människan utan av människans förmåga att höja sig över de biologiska begränsningarna.

Änglar, inte djur, ger mer än vad som är nödvändigt!